Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon vände sig urskuldande till modern: Jag har aldrig sagt
nej till något, som syster Edit har bett mig om, och jag kan
inte göra det i dag heller.
Den sjuka slöt ögonen med en suck av lättnad, och slumsystern lämnade den lilla kammaren. Där blev allt stilla som förut. Frälsningskaptenen bad tyst i stor ångest. Den döendes bröst arbetade tyngre, och hennes mor flyttade sig närmare sängen liksom för att söka skydda sitt stackars barn mot plågor och död.
Om några sekunder blickade den sjuka åter upp. Hon hade samma otåliga min som förut, men då hon såg, att kamratens plats var tom, kunde hon förstå, att hennes önskan var på väg att uppfyllas, och hon fick ett blidare uttryck. Hon gjorde inte något försök att tala, men hon återföll inte
heller i medvetslöshet, utan höll sig vaken.
Det gick i en yttre dörr, och hon nästan satte sig upp i
sängen. Slumsystern visade sig strax därpå i sängkammardörren, som hon öppnade det minsta möjliga.
— Jag törs inte komma in, sade hon. Jag är för kall. Vill inte kapten Andersson vara snäll och komma hit ut ett
ögonblick?
I detsamma märkte hon hur väntansfullt den sjukas blickar var fästade på henne.
— Jag har inte kunnat finna honom, sade hon. Men jag har träffat Gustavsson och ett par andra av de våra, och de har lovat mig, att de ska skaffa reda på honom. Gustavsson för nog hit honom till syster Edit, om det är någon möjlighet.
Hon hade knappt talat ut, förrän den döende slöt ögonen och försjönk i detta inre skådande, som hade upptagit henne hela dagen.
— Hon ser honom nog, sade slumsystern. Hennes röst lät harmsen, men hon rättade sig genast. Halleluja, det är
ingen olycka, att det sker, som är Guds vilja.
Hon drog sig sakta tillbaka ut i det yttre rummet, och
frälsningskaptenen följde henne.
Där ute stod en kvinna, som knappast kunde vara mer än trettio år gammal, men som hade en så grå och liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
