Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det har varit något ändå värre. Jag har nog sett dem, som har blivit slagna, och de plägar inte vara sådana. Nej, det har varit något mycket värre, tog hon i med stigande förfäran. Vi såg ju på syster Edits ansikte, att det hände
något förskräckligt.
— Ja! utbrast frälsningskaptenen. Vi kan förstå nu, att det var detta hon såg. Och Gud vare tack och lov för att syster Edit fick se det, så att ni kom dit i tid, syster Maria!
Gud vare tack och lov! Det är säkert hans mening, att vi
ska kunna rädda hennes förstånd.
— Men vad ska jag ta mig till med henne? Hon följer mig, då jag tar hennes hand, men hon hör inte vad jag säger. Själen är bortflugen. Hur ska vi kunna fånga in den igen? Jag har ingen makt över henne. Kanske det går bättre för er, kapten Andersson?
Den storväxta frälsningskaptenen tog den stackars kvinnans hand och talade till henne med än mild och än sträng röst, men inte ett spår till medvetande visade sig på hennes ansikte.
Mittunder dessa fåfänga ansträngningar stack den sjukas mor in huvudet genom dörren.
— Edit blir orolig, sade hon. Det är bäst, att ni kommer in.
Båda salvationisterna skyndade in i den lilla kammaren. Den sjuka kastade sig fram och tillbaka i bädden. Men hennes oro tycktes snarare ha berott av någon själens ängslan än av egentliga kroppsplågor. Hon blev lugnare, så snart som hon såg sina två vänner på de vanliga platserna, och slöt ögonen.
Frälsningskaptenen gav slumsystern ett tecken att stanna
kvar hos den sjuka, men själv reste hon sig för att smyga
sig ut igen. I detsamma öppnades dörren, och David Holms
hustru kom in.
Hon gick fram till sängen och blev stående där med medvetslöst stirrande ögon, huttrande som förut och vridande
sina hårda fingrar, så att det knäppte i lederna.
Under en lång stund kunde man inte märka, att hon visste
vad hon såg, men helt sakta mildrades stelheten i blicken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
