Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte sett smörja, så länge som man kan minnas tillbaka, och gnisslar så, att man kan bli tokig. Den har kärrbottnen
uppmurken och åkdynan trasig och uppriven och halva karmen kring åkstolen bortsliten. Och till den kärran hör en gammal, gammal häst, som är enögd och halt och grå av ålder i man och svans. Den är så mager, att ryggraden står opp som ett sågblad under skinnet och alla revbenen kan räknas. Den är stelbent och lat och ovillig och rör sig inte så fort, som ett barn kryper. Och till den hästen finns det seldon, som är utnötta och sönderfrätta och har förlorat alla sina söljor och hakar, så att de nu är sammanfogade med segelgarnsstumpar och björkvidjor. De har inte kvar ett enda beslag av mässing eller silver, bara några glesa och smutsiga garntofsar, som är mera till vanprydnad än till prydnad. Och tömmarna är passande till seldonen, för de består bara av knut vid knut och har blivit lagade så
länge, att nu kan ingen mer göra något åt dem.
Han håller upp och sträcker ut handen efter en flaska, kanske mest för att åhörarna ska få tid på sig att rätt
besinna vad de har fått höra.
— Herrarna tycker kanske inte, att det här låter så
märkvärdigt, tar han vid på nytt, men se, nu är saken den, att till de seldonen och de klena tömmarna finns det en körkarl, som sitter krokig och led i den trasiga kärrsitsen och kör den gamla hästen. Han är blåsvart om läpparna och gråblek om kinderna, och ögonen är dunkla som sönderslagna
speglar. Han är klädd i en lång, svart, nerfläckad kåpa med en stor hätta, som han drar ner över ansiktet, och i handen håller han en rostig och slö lie på ett långt skaft. Och ser herrarna, den mannen, som sitter och kör med de där hopknutna tömmarna, han är inte någon vanlig körkarl, utan han är i tjänst hos en sträng herre, som heter Döden. Natt och dag måste han fara omkring i hans ärenden. Så snart som någon ska dö, bör han vara tillstädes, förstår herrarna, och då kommer han också skramlande i sin gnisslande gamla kärra så fort, som den halta hästen kan släpa fram honom.
Berättaren gör ett uppehåll och försöker att få syn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
