Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gnisslet kommer tillbaka gång på gång, och som mannen alltid har varit ömtålig för skärande och gnisslande ljud,
tycker han, att det skulle vara gott, om han vågade resa på
sig och gå sin väg, så att han sluppe ifrån oväsendet. Han
kunde väl åtminstone göra ett försök. Han mår riktigt bra nu efter uppvaknandet. Det förefaller inte mer, som om han
skulle ha ett öppet, gapande sår inne i bröstet. Han varken
fryser eller är matt längre, känner inte av sin kropp,
alldeles som det brukar vara, då man är fullt frisk.
Han ligger ännu kvar på sidan, såsom han har kastat sig,
då blodstörtningen började, och nu vill han för det första
vända sig på rygg för att prova vad hans sköra kropp kan
tåla. "Nu lyfter jag mig på armbågen helt försiktigt", tänker han, "vänder på mig och sjunker ner igen."
Mannen är van, som vi alla är, att när tanken säger: "nu
gör jag det och det", så är det verkställt i samma ögonblick. Men denna gång händer honom det märkvärdiga, att kroppen blir liggande stilla utan att verkställa de föreskrivna rörelserna. Den ligger helt enkelt fullkomligt orörlig. Kan det vara möjligt, att han har legat där så länge, att han har stelnat till is? Men om han vore så genomfrusen, skulle han ju vara död, och han lever ju, han både ser och hör. Det råder ingen köld för övrigt, det dryper och droppar från träden ovan honom.
Han har varit så upptagen av att undra vad det är för en märkvärdig förlamning, som har drabbat honom, att han för en stund har glömt det plågsamma gnisslet. Men nu hör han det på nytt. "Ja, nu är det inte mer att tänka på att söka undkomma den där musiken, David", säger han. "Nu får du härda ut med den, så gott du kan."
Det är inte lätt för en man, som nyss har känt sig frisk och färdig och inte är det minsta sjuk nu heller, att ge sig
till tåls med att ligga orörlig. Han gör oupphörliga försök
att åtminstone leda på ett finger eller höja ett ögonlock.
Men allt är lika omöjligt. Han börjar undra hur han bar
sig åt förr i världen, när han kunde röra sig. Han tycker, att han på något sätt har råkat glömma konsten.
Härunder fortfar gnisslet att närma sig. Det är inte längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
