Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hade varit med knapp nöd, som David Holm hade kunnat hålla sig lugn, ända tills han kom tillbaka till sin cell, men då började han gråta, såsom han inte hade gråtit, sedan han var barn. Och efteråt hade han sagt till sig själv,
att nu ville han vända om från sina onda vägar. Han hade
inte förut förstått hur det kändes att ha dragit ett stort
elände över någon, som han höll av. Nu hade hans tanke från brodern vänt sig till hustru och barn, och han hade med ens förstått, att de hade det svårt, men nu lovade han sig, att de aldrig mer skulle behöva beklaga sig över honom. Och nu den där aftonstunden, då han kommer ut ur fängelset, längtar han efter hustrun för att få tala om för henne, att
han ämnar börja ett nytt leverne.
Men hon är honom inte till mötes vid fängelset, och inte
heller möter han henne på vägen. Ja, då han kommer hem till deras bostad och knackar på där, så slår hon inte opp dörren på vid gavel för honom, som hon annars brukar, när
han har varit länge borta. Det far en aning igenom honom
om hur det står till, men han vill inte tro den. Det är
omöjligt, att detta skulle hända just nu, då han vill bli en annan människa.
Hustrun brukar alltid stoppa in nyckeln under dörrmattan, då hon går ut, och han böjer sig ner och finner den på det vanliga stället. Så öppnar han dörren och ser in i sitt hem och undrar om han har gått galet, därför att rummet är alldeles tomt. Ja, inte riktigt tomt heller: de flesta möblerna står kvar, men där finns inte en människa.
Inte heller finns det ved eller mat, inte gardiner för
fönsterna. Rummet är otrevligt och ruskigt och förefaller att ha stått obebott i flera dar.
Han går in till grannarna och frågar om hustrun har blivit sjuk, medan han har varit borta. Han försöker inbilla sig, att hon kan ha blivit förd till lasarettet. "Å nej, det var ingen fara med henne häromdagen, då hon for sin väg", svarar de. — "Men vart har hon då tagit vägen?"
— "Ja, det är det ingen, som vet."
Han ser, att de är både nyfikna och skadeglada, och han
känner återigen, att det bara kan förhålla sig på ett sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
