Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand och lita på att han styr allt till det bästa? frågar
salvationisten.
— Ja, säger kvinnan, det kan jag.
— Jag skulle gärna ha stannat ända till morgonen, men jag ser, att fru Holm tycker bäst om, att jag går.
— Det har allt varit så gott att ha haft kapten här, men nu kommer han snart, och då är det bättre, att jag är ensam.
De går ut efter ännu några växlade ord, båda två. David
Holm förstår, att hustrun följer frälsningskaptenen till
porten för att öppna den för henne.
— David, säger körkarlen, hörde du henne? Märker du, att människorna vet allt, vad de måste veta? De behöver endast styrkas i lusten att vilja leva väl och länge.
Han har knappt sagt detta, förrän hustrun kommer in igen. Det märks, att hon ämnar hålla ord och gå och lägga sig. Hon sätter sig på en stol, böjer sig ner och börjar snöra
upp en känga.
Medan hon sitter nedlutad, slår porten i med ett häftigt
slag, och hon reser sig upp och lyssnar.
— Kommer han? säger hon. Det är nog han, som kommer.
Hon springer över golvet fram till fönstret och försöker se ner på den mörka gården. Där står hon kvar ett par minuter under andlöst spejande. Då hon åter vänder sig inåt rummet, är hennes ansikte förändrat på ett helt besynnerligt sätt. Det har blivit alldeles grått, ögon, läppar, alltsammans är som överhöljt med aska. Hennes rörelser har blivit stela och trevande, och ett svagt huttrande tränger över hennes läppar.
— Jag kan inte stå ut, viskar hon. Jag kan inte stå ut.
— Jag ska tro på Gud, säger hon och stannar mitt i rummet. De säger, att jag ska tro på Gud. De tror kanske, att jag inte har bett honom och kallat på honom. Vad ska jag göra, hur ska jag bära mig åt för att få någon hjälp av honom?
Hon gråter inte, men hennes tal är ett enda kvidande. Hon behärskas av en sådan förtvivlan, att hon tydligen inte är ansvarig för sina handlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
