Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Tack! sade han lågt, men rösten skälvde, och en plötslig dimma lade sig över hans ögon.
Han vacklade fram i rummet och sjönk ner på en stol. Han såg hur hustrun följde hans rörelser, så som hon skulle
ha gjort, om ett vilt djur hade kommit in i rummet. "Hon
tror nog, att jag är full, hon också", tänkte han.
Det kom ny hopplöshet över honom, därför att han var så gränslöst trött och inte kunde få vila. Det fanns en säng
i det inre rummet, och han längtade att få sträcka ut sig
där och slippa att hålla sig upprätt, men han vågade inte
gå dit in. Hustrun skulle göra det, som hon ville göra, så
snart som han vände ryggen till. Han måste stanna uppe och vakta henne.
— Syster Edit är död, prövade han på att säga, och jag har varit hos henne. Jag har lovat henne, att jag skulle vara
god mot dig och barnen. I morgon ska du få skicka dem till asylen.
— Varför ljuger du? sade hustrun. Gustavsson var här oppe och talade om för kapten Andersson, att syster Edit var död. Han sa, att du inte hade kommit till henne.
David Holm sjönk samman på stolen, och till sin egen stora förvåning började han att gråta. Det var det gagnlösa i hans återvändande till de tröga tankarnas, till de slutna
ögonens värld, som tryckte ner honom. Det var den maktstjälande övertygelsen, att han aldrig skulle komma utanför den mur, som hans egna handlingar hade rest omkring
honom. Det var längtan, längtan utan gräns att nu genast
få förena sig med den själ, som omsvävade honom, men som
dock var onåbar för honom, som framkallade hans tårar.
Medan den tunga gråten skakade honom, hörde han sin hustrus röst.
— Han gråter? sade hon för sig själv i en ton av obeskrivlig förvåning. Och om en stund upprepade hon
detsamma: Han gråter! Hon gick från spisen och närmade sig
honom med en viss ängslan.
— Gråter du, David? frågade hon.
Han lyfte mot henne sitt ansikte, som var översköljt av
tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
