Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rådsförsamlingen, af H-m-s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Af menskor tillbedd uppå berg i lundar;
Nu öfverallt, der menskan boning har,
Fast mängden för min rätta skepnad blundar;
Men när jag lagt min nya snara ut,
Den slugt jag kallar “oskuldsfulla lekar,
Får sedligheten snart ett snöpligt slut;
Att öppet dyrka mig då ingen tvckar.
Och den mizg tjenar, nöjets, lustans slaf,
Uppå en mörk och slipprig väg sig gifvit;
För tidigt öppnas då hvarenda graf,
Ty slägtet lidelsernas offer blifvit.”
Helt nära thronen bistre Moloch 1) stod,
Kring halsen hufvudskallar, halft förbrända,
Som perlband hängde, sudlade af blod
Hans fingrar stodo, som till stympning spända.
Utaf den glöd, som i hans inre brann,
Eldflammor likt, hans vilda ögon lyste;
Ett uttryck i hans fräcka uppsyn fann
Det sinne, han mot menskoslägtet hyste.
Han tog till orda: “Stor var väl min magt,
Då barnet jag ur modrens armar ryckte,
Änskönt hon, ända till förtviflan bragt,
Det hårdt intill sitt brustna hjerta tryckte;
Men större nu; ty jag ett annat sätt
All moderskänsla, så att födselns rätt
Ej mera gifs åt lefvande, men döda.
Bland djuren slikt ej någonsin kan ske ’
-Och ännu mindre bland fördömda andar;
Jag lyckats då en stöt åt menskan ge,
Att hon nedom båd” djur och djeflar strandar.””
1] Moloch, äfvenså en af kanaaniternas afgudar. Åt honom
offrades äfven menniskor, isynnerhet små barn. [Jer. 382: 35m.
fl. ställen.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
