Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
15
klara, ej för ett ögonblick tystnande läten. Det var som om ett
oräkneligt antal små klockor hade ringt i våra öron. Duften
doftade vatten, gräs och dimma —. med ett ord tidig, vacker
sommarmorgon. Kaptenen slog eld och tände sin pipa; lukten
av tobaken och fnösket föreföll mig ovanligt behaglig.
Vi redo vid sidan av vägen för att fortare hinna upp fotfolket.
Kaptenen föreföll mera tankfull än vanligt, han tog inte sin
da-gestanska snugga ur munnen och satte oupphörligt med hälarna
fart i hästen, som trampade knappast skönjbara mörkgröna
fjät i det höga, våta gräset, där den vaggade fram. Rätt framför
fötterna flög en fasan upp med ett skri och det vingsus, som
ovillkorligt kommer jägaren att skälva till, och började långsamt
höja sig. Kaptenen ägnade den inte minsta uppmärksamhet.
Vi hade nästan hunnit upp bataljonen, då vi bakom oss hörde
trampet av en galopperande häst, och i samma ögonblick sprängde
en ovanligt vacker ung man i officerssyrtut och hög vit papach
förbi oss. Då han passerade oss smålog han, nickade åt kaptenen
och svängde ridpiskan ... Jag hann blott lägga märke till hur
elegant han satt i sadeln, och att han hade vackra svarta ögon,
fin liten näsa och spirande mustascher. Något som särskilt
tilltalade mig hos honom var att han inte kunde låta bli att småle,
då han såg att vi beundrade honom. Blott och bart av detta
leende kunde man förstå att han var mycket ung.
— Vart sätter han i väg? muttrade kaptenen med missnöjd
uppsyn, utan att ta pipan ur munnen.
—• Vad är det för en? frågade jag.
—• Fänrik Alanin, subalternofficer vid mitt kompani. För
bara en månad sedan kom han hit från kadettkåren.
— Det är väl första gången han skall ut i batalj? sade jag.
—1 Ja, och så är han förtjust också, svarade kaptenen och
runkade fundersamt på huvudet. Den ungdomen!
— Det är väl inte underligt? Jag förstår att det måste vara
mycket intressant för en ung officer.
Kaptenen teg ett par minuter.
—• Ja, det är som jag säger: ungdomen, återtog han med
basröst. När man får vara med ofta, slutar man minsann att glädja
sig. Vi är nu här låt oss anta tjugu officerare som tågar ut; att
någon av oss blir dödad eller blesserad, det är säkert. I dag jag,
i morgon han, i övermorgon en tredje. Vad är det att glädja sig
åt?
2 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
