Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
23
såg endast munterhet och glädje, och för det andra därför att
det inte hör till min berättelse. Jag satt så försjunken i tankar
att jag inte ens märkte att klockan slog elva och generalen med
sin svit red förbi mig.
Jag kastade mig upp på hästen och sprängde i väg för att
hinna fatt truppen.
Eftertruppen befann sig ännu i fästningsporten. Med stor
möda banade jag mig fram över bron mellan upptravade vapen,
ammunitionskistor, kompanivagnar och beskäftiga, högröstade
officerare. Äntligen förbi porten fortsatte jag i trav utefter
leden, som tigande marscherade i mörkret och bildade en linje
av nära en Versts längd. Då jag passerade artilleriets
kanonrad och de mellan pjäserna ridande officerarna, ljöd som en
skärande dissonans i den högtidliga stillheten en tysk röst som skrek:
—• Styckjunkare, räck mig luuuntan! och en gäll soldatröst:
—• Sjevtjenko, löjtnanten vill ha eld!
Större delen av himlen var överdragen av långsträckta
mörkgrå moln; en och annan stjärna lyste mellan dem. Månen hade
redan gömt sig bakom de mörka bergen helt nära inpå oss till
höger och öVer deras toppar stod en svag, dallrande halvdager,
som skarpt bröt sig mot det ogenomträngliga mörkret kring
deras fot. Luften var ljum och det rådde sådan stillhet att inte
ett grässtrå, inte en molntapp tycktes röra sig. Det var så mörkt
att man inte kunde urskilja föremålen ens på kortaste avstånd.
Fä sidorna om vägen tyckte jag mig se än klippor, än djur, än
några sällsamma gestalter, och jag upptäckte att det var buskar,
först då jag hörde deras prassel och kände daggfukten från dem.
Framför mig såg jag en massiv, gungande, svart Vägg, bakom
vilken följde några rörliga punkter. Det var den beridna förtruppen
och generalen med sin svit. Mellan oss rörde sig en likadan mörk
massa, men den var lägre än den första; det var infanteriet.
I hela truppavdelningen rådde en sådan tystnad att man
tydligt uppfångade alla nattens mångfaldiga, till ett mystiskt
helt sammansmältande ljud och läten. Schakalernas avlägsna,
klagande tjut, som liknade än förtvivlad gråt, än skallande skratt,
syrsornas, grodornas, vaktlarnas gälla, entoniga låt, ett dovt,
annalkande muller, vars upphov jag inte lyckades utröna, och
så alla dessa nattliga, knappast förnimbara rörelser i naturens
värld, som man varken förmår särskilja eller definiera, förenande
sig till den enda, fylliga, undersköna ton som vi kalla nattens
tystnad. Denna tystnad bröts av eller rättare sammansmälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
