Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
31
—. Vad kan ryssarna göra mig? Jag är gammal, jag, sade
han på nytt och kastade en liknöjd blick på ringen som omgav
honom.
Då jag kom tillbaka, såg jag hur gubben barhuvad och med
bundna armar satt och riste i sadeln bakom en linjekosack och såg
sig omkring med samma oberörda uttryck. Han behövdes för
f ångutväxlingen.
Jag kröp upp på taket och slog mig ned bredvid kaptenen.
Han ropade an en hornblåsare som hade vodka och tilltugg.
Kaptenens lugn och likgiltighet meddelade sig åt mig. Vi åto
stekt fasan och pratade, utan att ägna en tanke åt att saklans
rättmätige ägare varken önskade se oss här eller knappast kunde
fatta att varelser sådana som vi existerade.
—■ Fienden tycks ha varit fåtalig, sade jag för att få veta
kaptenens åsikt om den överståndna bataljen.
— Fienden? upprepade han förvånat. Här fanns ju alls ingen
fiende. Kan det här kallas fienden? ... Se upp i kväll, då vi börjar
dra oss tillbaka, då skall ni få se, hur de kommer att följa oss,
sådana massor som kommer att dyka fram där borta, och han
pekade med pipan på skogsremsan, som vi passerat på morgonen.
—• Vad är det där? avbröt jag oroligt kaptenen och pekade på
några donska kosacker, som flockat sig nära oss.
Ur gruppen hördes något likt ett barns gråt och orden:
—• Nej, hugg inte ... låt bli.. . de kan få se det. .. Har du
en kniv, Evstigneitj? .. . Hit med kniven!
—■ De gör något rackartyg, sade kaptenen lugnt.
I samma ögonblick kom den vackre fänriken rusande med
upprört flammande ansikte, svängde med armarna och störtade
fram till kosackerna.
—• Rör honom inte, slå honom inte? ropade han med gossröst.
Då de blevo officern varse, skingrade sig kosackerna och
släppte en vit killing som de hållit fast. Den unge fänriken tappade
alldeles koncepterna, han mumlade något och blev stående
framför dem med förlägen uppsyn. Då han fick se mig och kaptenen på
taket, rodnade han än starkare och var med ett par språng framme
hos oss.
—• Jag trodde det var ett barn de tänkte mörda, sade han med
ett förläget småleende.
3 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
