Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
41
soffan och lekte med uxnyckeln; men resenären hörde inte
inpasset.
— Jag är på en gång Vemodig och glad över att jag skall resa,
fortsatte han. Men varför det känns Vemodigt, vet jag inte.
Och resenären började tala uteslutande om sig själv, utan
att märka att de andra inte funno ämnet lika intressant som han.
Människan är aldrig en sådan egoist som i starkt upprörda stunder.
Hon tycker då att det inte finns något mera storartat och
fängslande än hon själv.
—• Dmitrij Andrejevitj, kusken vill inte vänta längre, sade
en ung betjänt i päls med skärp om livet. Hästarna har stått här
sedan klockan tolv och nu är hon fyra.
Dmitrij Andrejevitj säg på sin Vanjusja. Med sitt resskärp,
sina filtstövlar och sitt sömniga ansikte verkade han som en
kallande stämma från det nya livet — ett liv av mödor, försakelser
och verksamhet.
—• Ja, farväl då, sade han och trevade efter en oknäppt häkta i
pälsen.
Trots råden att ge körsvennen ännu en dricksslant satte han
på sig mössan, varefter han blev stående mitt i rummet. Vännerna
kysste varandra först ett par gånger å rad och så ytterligare en
tredje gång. Resenären gick bort till bordet och tömde en bägare
som stod där, sedan fattade han den lille fules hand och rodnade.
—- Nej, jag måste säga det... Jag kan och jag måste vara
ärlig mot dig, för att jag håller av dig. Du älskar henne ju? Jag
har alltid trott det. . . säg?
—- Ja, svarade vännen och smålog än mildare.
—• Och kanske . ..
— Ursäkta, jag har order att släcka ljusen, sade den sömnige
vaktmästaren, som hört slutet av samtalet och nu undrade varför
de där herrarna beständigt upprepade ett och detsamma. På
Vem skall räkningen skrivas? ... På er? frågade han den långe,
ty han visste på förhand vem han skulle vända sig till.
—• Ja, på mig, sade den långe. Hur mycket är det?
—• Tjugusex rubel.
Den långe funderade ett ögonblick, men sade ingenting och
stoppade räkningen i fickan.
De två andra stodo fortfarande och talade.
— Ja, farväl då, du hederspojke, sade den lille fule herrn med
de milda ögonen.
Båda fingo tårar i ögonen. De gingo ut på trappan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
