Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
LEO TOLSTOJ
ständigt i eld och låga. Han hade klart för sig att kärlek inte
existerade, men en ung och vacker kvinnas närhet kom honom
alltid att tappa andan. Han hade länge Vetat att rang och äretitlar
äro strunt, men han kunde inte hjälpa, att han kände
tillfredsställelse, då furst Sergej kom fram till honom på en bal och sade
några älskvärda ord. Aldrig lät han dock ett intresse bli så starkt
att det tog väldet över honom. Så snart han började känna att det
stundade möda och kamp, en seg, daglig kamp, skyndade han
instinktivt att lösgöra sig från känslan eller Verket och återvinna
sin frihet. Den inställningen hade han till världsliv,
ämbetsmannabana, egendomsskötsel, musiken, scm han för en tid tänkt
ägna sig åt, och till cch med kärleken, som han inte trodde på.
Han stod alltjämt i valet och kvalet och visste inte på Vad —•
konst, Vetenskap, kärlek eller praktisk verksamhet — han skulle
sätta in hela den ungdomskraft människan förfogar över endast en
gång i livet, inte förståndets, hjärtats eller bildningens kraft
utan just den aldrig återkommande själsliga dådkraften, den blott
för en gång åt människan förlänade makten att av sig själv och
hela världen göra vad hon vill och vad hon finner för gott. Det
finns ju individer, som sakna denna kraft, som sä snart de trätt
ut i livet böja sig under första bästa ok och redligen bära det hela
livet igenom. Men hes Olenin fanns det gudabenådade
ungdomssinnet, förmågan att förvandla sig till en åstundan, en tanke,
störta på huvudet i en bottenlös avgrund utan att veta varför
och för vad, och han kände att han ägde det och var stolt och
omedvetet lycklig över det. Hittills hade han älskat endast sig
själv, och det var en helt förklarlig kärlek, ty han väntade idel
gott av sig själv och hade ännu inte hunnit bli besviken. Vid sin
avresa från Moskva befann han sig i den lyckliga ungdomliga
sinnesförfattning, då man inser sina tidigare misstag, men resolut
säger sig att allt det föregående är utom räkningen, har Varit
något tillfälligt och oväsentligt, att man förut inte på allvar Velat
leva som man med rätta bör, men att nu, från och med avresan,
börjar ett nytt liv, där det inte längre skall förekomma sådana
misstag, inte skall förekomma ånger utan endast och uteslutande
inre tillfredsställelse.
Det är ju alltid så på en lång resa att de första två, tre
skjutshållen dröjer fantasien kvar vid den plats man lämnat, men så
med ens, första morgon man vaknar under vägen, förflyttar den
sig till resans mål och bygger där sina luftslott för framtiden. Så
gick det också Olenin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
