Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
49
Ju primitivare folket var, ju mindre tecken till civilisation
det uppvisade, dess friare kände han sig. Stavropol, som han
nödgades passera, väckte hans förargelse. Skyltarna, till och med
franska skyltar, damer i eleganta ekipage, åkardroskorna på torget,
bulevarden och en herre i pälsverk, som flanerade på bulevarden
och mönstrade de förbiåkande, berörde honom högst oangenämt.
— Kanske de där människorna känner några av mina bekanta,
tänkte han, och åter erinrade han sig klubben, skräddarn, kortspel,
stora världen . . .
Men från Stavropol blev allt åter som det skulle: vilt och till
på köpet vackert och krigiskt, och Olenin blev allt gladare till
sinnes. Kosacker, skjutskarlar, postmästare voro okonstlade
Varelser, som han kunde skämta och prata med alldeles otvunget,
utan att behöva tänka på vilket samhällslager den ene eller den
andre tillhörde. Alla tillhörde människosläktet, som Olenin sig
själv ovetande tyckte hjärtligt mycket om, och alla bemötte
honom vänligt.
Redan i donska kosackernas land hade släden utbytts mot
telega, och på andra sidan Stavropol blev det så Varmt att Olenin
lade av pälsen. Helt oväntat hade det blivit vår, härlig vår.
Nattetid släppte man inte längre av dem från stationerna, och för
kvällarna varnades de. Vanjusja började bli rädd och i vagnen låg
ett laddat gevär. På en station berättade postmästaren om ett
ohyggligt dråp, som nyligen begåtts på vägen. De började möta
beväpnade människor. —• Nu börjas det! tänkte Olenin och satt
och väntade att få se snöbergen, som han hört så mycket talas om.
Och en efterimddag pekade den nogajiske skjutskarlen med piskan
på bergen, som skymtade bakom molnen. Olenin tittade spänt,
men det var mulet och molnen skymde bort halva bergen. Han
såg något grått, vitt och krusigt, men förmådde omöjligt upptäcka
något vackert hos dessa berg, som han hört och läst så mycket om.
Han tyckte att berg och moln Voro alldeles likadana och kom till
resultatet att snöbergens vittomtalade säregna skönhet var en
likadan bluff som Bachs musik och kärleken till kvinnan — och
han slutade att hysa några förväntningar.
Men tidigt nästa morgon Vaknade han av morgonkylan i sin
vagn och kastade likgiltigt en blick ät höger. Det var en
fullkomligt klar morgon. Plötsligt varseblev han — som han först
tyckte pä en tjugu stegs avstånd —- de bländvita bergmassorna
med deras mjuka konturer och tinnarnas underbara, luftiga linje,
skarpt dragen mot himlavalvet i fjärran. Och då avståndet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
