Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
59
Trots att kosackerna kunde vänta ett överfall av abrekerna
från tatariska sidan när som helst nu i maj månad, då skogen
utefter Terek är så tät att en fotgängare har svårt att ta sig igenom
den, och floden är så grund att man på sina ställen kan vada över
den, trots att för ett par dagar sedan en kosack kommit med bud
från regementsöversten att enligt rapport från spioner ämnade
en strövkår på åtta man ta sig över Terek och den strängaste
vaksamhet därför borde iakttas — så iakttog man dock ingen
större vaksamhet i kordongen. Kosackerna brydde sig varken
om att hålla hästarna sadlade eller gå beväpnade och fördreVo
tiden liksom hemma, somliga med fiske, andra med jakt, ännu
andra med att supa. Endast dagofficerns häst var sadlad och
gick tjudrad bland slånbuskarna i skogsbrynet, och endast
Vakt-havande kosacken bar tjerkeska, gevär och sabel. Fanjunkarn,
en lång, mager kosack med oproportionerligt lång överkropp och
små händer och fötter, satt med uppknäppt röck på Vallén
utanför sin stuga, lutade huvudet än mot ena, än mot andra handen
och blundade med håglös, uttråkad uppsyn. En äldre kosack
med stort, gråsprängt svart skägg, i bara skjortan med en svart
läderrem om livet, låg tätt invid vattnet och stirrade lättjefullt
ned i den enformigt virvlande och brusande Terek. Andra, också
halvklädda och upplösta av värme, sköljde kläder i Terek, flätade
tömmar eller lågo utsträckta på strandens brännheta sand och
gnolade visor. En med ett magert, svartbränt ansikte, tydligen
dödfull, låg framstupa vid en stugvägg, som för ett par timmar
sedan varit i skuggan men nu gassades av de brännheta, sneda
strålarna.
Lukasj ka där uppe i Vakttornet var en lång, vacker tjugu års
pojke, mycket lik modern. Trots sin ungdomliga kantighet
präglades hans ansikte och hela gestalt av fysisk och moralisk styrka.
Först helt nyligen hade han trätt i tjänst, men hans min och
hållning röjde att han redan hunnit tillägna sig den för kosackerna
och överhuvud för människor som ständigt bära vapen
utmärkande martialiska, stolta självkänslan, det märktes att han var
kosack och Visste att uppskatta sig själv till sitt fulla värde. Den
vida tjerkeskan var litet trasig på sina ställen, mössan satt skjuten
i nacken på tjetjentsiskt maner, de vida benkläderna slutade
nedanför knäet. Hans dräkt var helt tarvlig, men han uppbar
den med den speciella kosackelegans som har de tjetjentsiska
dzjigiterna till sin modell. På en äkta dzjigit hänger allting löst
och slarvigt och det mesta är i trasor, endast vapnen äro dyrbara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
