Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - VI - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
LEO TOLSTOJ
— Farbror! Ho! Farbror! skrek Lukasjka gällt. Alla
kosackerna tittade uppåt. Gå till övre flodarmen, där går en stor
hjord. Jag ljuger inte, jag. Häromdagen sköt en av våra
kosacker en. Det är sanning, tillfogade han i en ton som tydligt
angav, att han inte skämtade, och makade geväret till rätta på
ryggen.
— Aha, är Lukasjka-Halopp har? sade gubben och tittade
uppåt. Var sköt han den?
— Och du har inget sett ens? Du är väl för liten, sade
Lu-kasjka. Jo, vid själva graven, farbror, tillfogade han, åter
allvarsam, och ruskade på huvudet. Bäst vi gick där utefter graven,
kom han brakande genom skogen, jag hade mitt gevär i fodralet,
men Hj a sköt, han . . . Jag skall visa dig var det var, farbror,
det är inte långt. Vänta litet bara. Jag känner till alla hans vägar,
jag. Farbror Mosev, tillfogade han i bestämd, nästan befallande
ton, vänd till fanjunkarn, det är avlösningsdags nu.
Och utan att vänta på order tog han sitt gevär och började
gå nedför torntrappan.
Kom ner! sade fanjunkarn först efteråt och såg sig omkring.
Är det du, Gurka, som skall ha vakten? Upp med dig! Han är
duktig, din Lukasjka, tillfogade fanjunkarn vänd till gubben.
Liksom du strövar han jämt omkring, sitter aldrig hemma,
häromdagen fällde han en.
VII.
Solen hade redan gått ned och nattens skuggor ryckte snabbt
an bortifrån skogen. Kosackerna hade slutat sina åligganden vid
kordongen och samlades till kvällsmat i baracken. Endast
gubben blev kvar borta under platanen, där han stod och svängde
en tupp vid benet under väntan på höken. Lukasjka lade i godan
ro ut snaror i de tätaste slånsnåren, där fasanerna hade sin väg,
och sjöng den ena visan efter den andra. Det märktes att allt
arbete, stort och smått, gick som en dans för honom trots hans
höga växt och stora händer.
—• Hej, Luka! hördes Nazarkas genomträngande gälla röst
inifrån snåren. Kosackerna har gått för att äta kvällsmat.
Med en levande fasan under armen banade sig Nazarka
igenom snåren och kom ut på gångstigen.
— Åhå! sade Lukasjka och tvärtystnade. Var har du tagit
tuppen? Det måtte ha varit i mitt giller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
