Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
LEO TOLSTOJ
Nazafka och Jergusjov bredde ut sina filtmantlar och lade
sig ner bakom stocken. Lukasjka gick vidare med farbror Jerosjka.
— Se här nu, inte längre, farbror, sade Lukasjka, som med
ljudlösa steg gick före gubben, jag skall visa vartåt de gick. Jag
är den ende som vet.
— Du är en krona till pojke, du, svarade gubben lika
lågmält.
| Efter att ha gått ännu några steg stannade Lukasjka, lutade
sig ner över en pöl och visslade till. — Här har de varit
och druckit, ser du? sade han knappt hörbart och pekade på
färska spår.
— Heder och tack skall du ha, svarade gubben. Galten är
säkert på andra sidan bäcken. Gå nu, jag stannar här och passar.
Lukasjka skörtade upp filtmanteln och vände ensam tillbaka
utefter stranden, medan han kastade spejande blickar än åt
vassväggen till vänster, än över Terek som brusade vid hans fötter.
Han tänkte på tjetjentserna: — De står förstås också på vakt
eller går och smyger någonstans. Ett häftigt prassel och ett
plaskande i vattnet kommo honom plötsligt att rycka till och gripa
geväfet. En vildgalt rusade flåsande ut på stranden, för ett
ögonblick tecknade sig den svarta kroppen mot vattnets blanka
yta och försvann sedan i vassen. Luka förde blixtsnabbt geväret
till ögat och siktade, men hann inte skjuta förrän galten
redan försvunnit i skogen. Han spottade av förargelse och gick
vidare. Framkommen till gömstället stannade han på nytt och
visslade sakta. Visslingen besvarades och han gick fram till
kamraterna.
Nazarka hade krupit ihop och sov redan. Jergusjov satt
med benen uppdragna under sig och makade litet på sig för att
bereda plats åt Lukasjka.
—• Trevligt att ligga ute och passa, och en utmärkt plats
är det verkligen, sade han. Visade du honom?
—• Ja, svarade Lukasjka och bredde ut sin mantel. Och
just nu körde jag upp en präktig vildgalt nere vid vattnet. Du
hörde väl så det brakade?
— Ja, jag hörde, och på braket begrep jag genast att det var
storvilt, och jag tänkte: Lukasjka har stött på storvilt, sade
Jergusjov och svepte in sig i manteln. Nu tänker jag sova,
till-lade han. Väck mig efter hanegället, för ordning måste det vara.
Jag sover en stund nu, och sen får du sova och jag vakar. . .
Så^skall vi ha’t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
