Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
67
— Tack skall du ha, men jag bryr mig inte om att sova,
svarade Lukasjka.
Det var en mörk, ljum och vindlös natt. Endast på ena sidan
av himlavalvet tindrade stjärnor; den andra, större delen av
himlen, åt bergen till, var överdragen av ett enda, stort moln.
Det svarta molnet, som smälte samman med bergen, rörde sig
långsamt i den orörliga luften, och med sina svängda kanter
tecknade det sig skarpt mot den djupa stjärnhimlen. Framför
kosacken skymtade Terek och landskapet; bakom sig och pä
sidorna hade ban vassväggen. Ibland började vasstråna vaja,
liksom av sig själva, och rasslade mot varann. Nedifrån föreföllo
de vaggande vipporna som lummiga trädgrenar mot den ljusa
himlaranden. Rätt för fötterna hade han stranden och den
porlande floden. Längre bort krusade sig den släta, bruna
glidande vattenmassan kring bankar och stränder. Ännu längre
bort sammansmälte allt, vatten och strand och moln, till ett
ogenomträngligt mörker. Över vattenytan sträckte sig svarta
skuggor, som kosackens vana öga igenkände som flytande
trädstammar. Någon enstaka gäng drog en kornblixt upp konturerna
till den motsatta, branta stranden och reflekterade sig i vattnet
som i en svart spegel. De enahanda nattliga ljuden, vassens
rassel, kosackernas snarkningar, myggens surr och vattnets porl
avbrötos då och då av ett avlägset skott, ett dovt plums av ett
stycke störtande strandbrädd, någon stor fisk som plaskade,
ett vilddjurs brakande framfart genom den täta, snåriga skogen.
En gång flög en uggla längs efter Terek och smällde regelbundet
vid vartannat vingslag den ena vingen mot den andra. Rätt
ovanför kosackernas huvuden styrde hon in mot skogen, och på
sin fortsatta väg mot ett träd smällde hon ihop vingarna inte
varannan utan var gång; sedan flaxade och väsnades hon både
länge och väl, innan hon satt sig till rätta i en gammal platan.
Vid varje sådant oväntat ljud spände den vakande kosacken
hörseln till det yttersta, kisade med ögonen och grep långsamt
efter geväret.
Större delen av natten hade gått. Det svarta molnet hade
dragit sig åt väster till, mellan dess sönderslitna kanter blickade
den klara stjärnhimlen fram och månens gyllene horn steg lysande
över bergen. Det började bli kyligt. Nazarka vaknade, sade
något och somnade på nytt. Lukasjka började finna det
enformigt, steg upp, tog fram kniven under dolken och började tälja
en laddstake. I hans huvud rörde sig tankar om tjetjentserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
