Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
95
— Din tok! bannade han. Se dig för! Din tok, din tok!
Han reste sig och började jaga bort fjärilarna med sina klumpiga
fingrar.
—- Du bränner ju upp dig, din tok! Flyg ditåt i stället, där
finns utrymme nog, förmanade han med mild stämma, och med
de tjocka fingrarna försökte han fånga fjäriln i vingarna. Du
fördärvar dig ju, och jag tycker synd om dig.
Länge satt han och småpratade sä där och smuttade på
glaset. Olenin gick fram och tillbaka på gården. Plötsligt uppfångade
han ett tissel utanför grinden. Instinktivt höll han andan och
urskilde en kvinnas skratt, en manlig röst och ljudet av en kyss.
Han gick åt motsatta ändan av gården och prasslade med flit
i gräset med fötterna. Några ögonblick efteråt knarrade
grinden. En kosack i mörk tjerkeska och med vit fårskinnskant
kring mössan (det var Lukasjka) gick längs staketet, och en
högväxt kvinna i vit huvudduk passerade Olenin. »Du har
ingenting att skaffa med mig och inte jag med dig», tycktes Marjankas
energiska gång säga. Han följde henne med ögonen till
värdfolkets stugtrappa, såg till och med genom fönstret hur hon tog
av sig duken och satte sig på bänken. Och med ens greps den
unge mannen av en känsla av melankoli och ensamhet, några
oklara önskningar och förhoppningar började röra sig inom
honom.
De sista eldskenen slocknade i stugorna. De sista ljuden
tystnade i stannitsan. Risstaketen och kreaturen på gårdarna,
hustaken och de ranka popplarna, allt tycktes försänkt i en sund,
lugn sömn efter dagens möda. Endast grodornas oavbrutna,
klapprande läte nådde det lyssnande örat från ett kärr långt
borta. I öster glesnade stjärnorna och sågo ut att upplösa sig
i det tilltagande gryningsljuset. I zenit tändes allt fler och fler.
Gubben hade lutat huvudet mot handen och slumrat in. På
gården mittemot gol en tupp. Olenin gick alltjämt fram och
tillbaka och grubblade över något. Ljudet av en flerstämmig
sång nådde hans öra. Han gick bort till staketet och ställde sig
att lyssna. Några ungdomliga mansröster sjöngo en munter
visa, en stämma klingade klar och stark över alla de andra.
—- Vet du vem det är som sjunger? frågade gubben och
vaknade. Det är Lukasjka, dzjigiten. Han har skjutit en tjetjents,
och därför är han så glad. Vad är han glad över? Den token,
den token!
—’ Har du också dödat människor? frågade Olenin.
7 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
