Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XIX - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
leo tolstoj
gula maskätna tänder, som mordiskt pekade utåt, föreföll att ha
stelnat i sitt läge.
—- En kronhjort! utbrast han. Och ursinnig slängde han bössan
i marken och började slita sitt gråa skägg. Han stod här! Vi skulle
ha följt stigen. Jag mitt nöt! Jag mitt nöt! Och han grep sig ilsket
om skägget. Nöt! Svin! upprepade han och slet i skägget.
Det var som om något flugit fram genom dimman över skogen,
allt avlägsnare och avlägsnare, allt vidare och vidare dånade den
flyende hjortens galopp. Det var redan skumt, då Olenin trött och
hungrig, men vid bästa vigör vände hem i sällskap med gubben.
Middagen väntade, och de satte sig till bords. Värmd och
upplivad av de många glasen han tömt samman med Jerosjka gick
ban sedan ut på förstubron. Åter reste sig bergen framför honom
i väster. Åter berättade gubben sina ändlösa historier om jakter,
abreker, kärestor, om sitt sorglösa äventyrsliv. Åter gick den
vackra Marjanka ut och in och fram och tillbaka över gården.
Under linnet tecknade sig hennes kraftfulla, jungfruliga kropp.
XX.
Dagen därpå gick Olenin ensam tillbaka till stället, där han
samman med gubben hade spårat hjorten. I stället för att gå
omvägen genom porten kiev han liksom alla andra i stannitsan
över staketet. Han hade ännu inte hunnit plocka bort taggarna,
som fastnat i tjerkeskan, då hans hund, som sprungit i förväg,
skrämde upp två fasaner. Knappt var han inne bland törnsnåren,
förrän fasaner började flyga upp nästan vid vart steg. (Gubben
hade inte visat honom stället kvällen förut, då han ville spara det
för sin egen jakt med fångstsnara.) Med tolv skott fällde Olenin
fem fasaner, och svetten rann i strömmar från honom, innan han
lyckats plocka fram dem ur snåren. Han lockade på hunden,
fällde hanen, lade en kula bland haglet och styrde i all tysthet
stegen till gårdagsstället, under det han med tjefkeskans ärmar
schasade myggen från sig. Men det var omöjligt att hålla tillbaka
hunden, som fick upp spår på själva vägen, och han fällde ännu ett
par fasaner, vilket försinkade honom så att han först vid
middagstiden kom fram till platsen.
Det var en fullkomligt klar och lugn, het dag. Till och med i
skogen hade morgonfukten fördunstat, och myriader mygg
bokstavligen klibbade vid ansikte, rygg och händer. Hunden förvand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
