Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
113
lades från svart till grå, hans rygg var täckt med mygg; tjerkeskan,
som gaddarna borrade sig igenom, likaså. Olenin kände sig färdig
att rymma fältet och tyckte han inte skulle kunna härda ut i
stannitsan en sommar.
Han var redan på hemväg, då han kom att tänka på att här
levde ändå människor år ut och år in, och han beslöt att härda ut
och gav sig till pris åt stingen. Och besynnerligt nog, snart fann
han rentav behag i förnimmelsen. Det föreföll honom till och med
att utan dessa myggmoln, utan denna myggdeg, som han med
handen kavlade ut i sitt svettiga ansikte, och utan klådan över hela
kroppen skulle skogen förlora sin karaktär och sitt behag. Dessa
myriader insekter hörde oskiljaktigt samman med den vidunderligt
yppiga vegetationen, med den tallösa mängden vilda djur och
fåglar, som fyllde urskogen, med den mörka grönskan, den heta,
aromatiska luften och de grumliga rännilarna, som överallt
silade ut från Terek och porlade under de nedhängande löven.
Sedan ban genomletat platsen, där han dagen förut stött
på hjorten, och ingenting funnit, kände han lust att vila. Solen
stod rätt över skogen, och dess strålar föllo lodrätt på hans
rygg och hjässa, så snart han kom ut på en öppen plats eller på
vägen. Sju tunga fasaner tyngde i hans bälte, så att det gjorde
ont. Han letade rätt på hjortens gårdagsspår och kröp genom
snåren till hans läger, där han sträckte ut sig. Han skärskådade
den mörka grönskan omkring sig, synade lägret, spillningen från
gårdagen, märkena efter hjortens knän, en klump svartmylla,
som djuret rivit upp, och sina egna gårdagsspår.
Det var svalt och ljuvligt, han tänkte på ingenting, önskade
ingenting. Och med ens kom det över honom en sådan sällsam
känsla av lycka och kärlek till allt, att ban efter gammal vana från
barndomen började korsa sig och mumla tacksägelseord. Han fick
en besynnerligt intensiv förnimmelse av att här ligger jag, Dmitri
Olenin, en från alla andra skild individ, alldeles ensam, Gud vet
var, på den plats där en hjort, en gammal vacker hjort har levat
utan att kanske någonsin ha sett en människa, på ett ställe, där
aldrig förr någon människa har suttit och tänkt vad jag nu tänker.
— Här sitter jag, och omkring mig står unga och gamla träd och
ett av dem är omslingrat av vildvin, kring mig vimlar fasaner,
som jagar varann och kanske vädrar de skjutna bröderna. Han
kände på sina fasaner, synade dem och torkade av den nedblodade
handen på tjerkeskan. Kanske schakaler vädrar mig och med ett
misslynt grin ger sig av åt motsatt håll. Kring mig surrar myg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
