Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
leo tolstoj
gor och flyger mellan löven, som förefaller dem som väldiga öar;
det är hundra, det äf tusen, det är millioner myggor, alla surrar
de omkring mig, och var och en av dem är lika mycket en viss,
från alla andra skild Dmitrij Olenin som jag själv. Han fick en
tydlig föreställning om vad myggorna tänkte och surrade. »Hitåt,
hitåt, gossar. Här finns en, som man kan äta», surra de och hänga
sig fast på honom. Och han fick för sig att han inte alls var en
rysk adelsman, medlem av moskvasocieteten, vän och släkting
till den och den och den, utan rätt och slätt en likadan mygga eller
fasan eller hjort som de han hade omkring sig. Alldeles som de,
som farbror Jerosjka, lever jag min tid och sen dör jag. Och han
hade rätt: det blir gräs av en och det är alltihop.
— Om det så bara blir gräs av en, tänkte han vidare, måste
man i alla fall leva, måste i alla fall försöka bli lycklig; för det är
bara ett jag önskar: lycka. Sak samma vad jag är: ett likadant djur
som alla andra, ett djur som det blif gräs av och därmed slut,
eller en ram som omfattar en del av det gudomliga, jag måste
ändå leva på bästa möjliga vis. Men hur skall man leva för att
bli lycklig, och varför var jag inte lycklig förut? Och han började
tänka tillbaka på sitt förgångna liv och kände äckel över sig själv.
Han tyckte sig ha varit en sådan fordrande egoist, medan han ju i
grunden ingenting behövde för egen del.
Han fortsatte att se sig omkring: på den skimrande grönskan,
den lutande solen och den klara himlen, och han kände sig lika
lycklig som förut. — Varför är jag lycklig nu, och för vad levde
jag förr? tänkte han. Vad jag var fordrande för egen räkning, så
många påhitt jag jämt hade, och ändå skördade jag ingenting
utom skam och sorg. Och nu visar det sig att jag ingenting behöver
för att vara lycklig. Lyckan, sade han sig, lyckan ligger i att leva
för andra. Och det är ju klart. Behovet av lycka är nedlagt hos
människan; alltså är det berättigat. Då man tillfredsställer det
egoistiskt, det vill säga strävar efter rikedom, ära, livets
bekvämligheter, kärlek, kan omständigheterna foga sig så att det blir
omöjligt att tillfredsställa dessa önskningar. Följaktligen är det
dessa önskningar som är orätta och inte själva behovet av lycka.
Vilka önskningar kan alltid tillfredsställas oberoende av de yttre
villkoren? Kärlek, självuppoffring.
Han blev så glad och upprörd, då han upptäckt denna som det
tycktes honom nya sanning, att han sprang upp och otåligt
började leta efter någon han i hast skulle kunna offra sig för, någon
att göra gott mot, att älska. — När man ingenting behöver för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
