Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XX - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
leo tolstoj
han på susande vass och nakna sandhedar upptrampade av
skogens djur. Till vindens dån sällade sig ännu ett annat ängsligt,
entonigt dån.
Sinnet blev alltmer beklämt. Han trevade bland fasanerna på
ryggen, en var borta. Kroppen hade slitits loss och fallit, och
endast den blodiga halsen och huvudet stucko upp ovanför bältet.
Han blev så hemsk till mods som aldrig förr i sitt liv. Han började
be till Gud och fruktade blott ett: att ban skulle dö, innan han
hunnit uträtta något gott; ban ville så gärna leva, leva för att
utföra någon bragd av självuppoffring.
XXI.
Plötsligt var det som om ett solsken hade lyst upp hans inre.
Han hörde ljudet av ett samtal på ryska, han hörde Tereks snabba,
monotona brus, och ett par steg framför honom uppenbarade sig
flodens bruna, glidande yta, den gråa, våta sanden utmed
stränderna och på bankarna, den fjärran stäppen, kordongens
vakttorn, som reste sig över vattnet, en sadlad häst, som tjudrad gick
omkring bland törnsnåren, och så bergen. Den röda solskivan
tittade för ett ögonblick fram bakom ett moln, och dess sista
strålar spelade festligt över floden, vassen, tornet och en klunga
kosacker, bland vilka Dukasjka ovillkorligt drog Olenins
uppmärksamhet till sig genom sin sorglösa, käcka uppsyn.
Utan att ban skulle kunnat säga varför, kände Olenin sig på
nytt ogrumlat lycklig. Han hade kommit fram vid
Nizjne-Pro-totsks vaktställe vid Terek mitt emot den fredligt sinnade aulen
på andra stranden. Han hälsade på kosackerna, men eftersom
han ej fann tillfälle att bevisa dem något gott, gick han in i
vakt-stugan. Inte heller där erbjöd sig något tillfälle. Han mottogs
kyligt.
Han slog sig ned och tände en cigarrett. Kosackerna ägnade
honom ingen uppmärksamhet, för det första därför att han rökte,
och för det andra därför att de hade något annat som upptog
dem i kväll. Från bergen hade det kommit fientliga tjetjentser,
åtföljda av tolk, fränder till den skjutne abreken, i ärende att köpa
ut liket. De väntade på kosackbefäl från stannitsan. Den fallnes
bror, en högväxt, ståtlig man med klippt och rödfärgat skägg,
förde sig värdigt och majestätiskt och såg ut som en kung, fast
hans tjerkeska hängde i trasor. Han var påfallande lik den dödade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
