Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
leo tolstoj
— Vi kanske kommer att följas åt. Vårt kompani bryter upp
före helgen och er sotnia också.
— Tänk att ni ville komma hit! Eget hus har ni, hästar har
ni, tjänare har ni. Vore jag i ert ställe, skulle jag inte göra annat
än festa och leva lustigt. Vad har ni för rang?
— Jag är volontär, men jag har just blivit föreslagen till
officer.
— Om ni inte bara skryter att ni har det så där, skulle jag då
aldrig resa hemifrån. Ja, det skulle jag inte göra ändå. Tycker ni
det är bra hos oss?
— Ja, mycket bra, svarade Olenin.
Det var redan alldeles mörkt, då de under livligt prat kom
fram till stannitsan. Ännu omgav dem skogens svarta dunkel.
Högt uppe i trädtopparna dånade vinden. Schakalernas tjut,
som lät än likt gråt och än likt skratt, föreföll att ljuda tätt intill
dem. Framför, i stannitsan, hördes redan kvinnoröster och
hundskall, stugornas konturer framträdde tydligt, ljus lyste och den
säregna lukten av gödselbränslet nådde dem. Starkare än
någonsin kände Olenin att här i stannitsan hade han sitt hem, de sina,
all sin lycka och att han aldrig hade känt sig och aldrig skulle
komma att känna sig så lycklig som just här. Han höll så
innerligt av alla och Lukasjka inte minst.
Hemkommen ledde Olenin till Lukasjkas stora häpnad själv
ut hästen han hade köpt i Grosna — inte den han alltid red själv
utan den andra, långtifrån dålig, fast visserligen ingen unghäst •—
och överlämnade den åt honom.
— Varför skall ni ge mig den? sade Lukasjka. Jag har ju inte
gjort er någon tjänst.
— Seså, det kostar mig ingenting, svarade Olenin, ta den bara,
en annan gång kan du ge mig något. . . Nu kan vi ge oss ut i
fält tillsammans.
Lukasjka blev förlägen.
— Men vad vill det säga? En häst, som är så dyr, sade han
och granskade skimmeln.
— Ta den bara, ta den. Tar du den inte, förolämpar du mig.
Vanjusja, led hem den till honom.
Lukasjka tog hästen vid grimman.
— Nå, jag får väl tacka då. Det var sannerligen oväntat.
Olenin var lycklig som en tolvårs gosse.
— Bind den här. Det är en bra häst, jag köpte den i Grosna,
den springer utmärkt. Vanjusja, ge oss tjichir. Kom in!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
