Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
åt modem med tillsägelse att hon skulle släppa den bland de andra
kosackhästarna. Själv måste han vända tillbaka till kordongen
med detsamma. Den dövstumma åtog sig att leda hästen i vall
och betygade med tecken att träffade hon mannen som hade
skänkt hästen skulle hon falla till hans fötter. Gumman blott
runkade på huvudet vid sonens berättelse och tänkte i sitt sinne
att Dukasjka hade stulit, och därför befallde hon den dövstumma
att leda bort hästen före dagbräckningen.
Dukasjka begav sig till kordongen, och under hela vägen
funderade han över Olenins beteende. Fastän hasten enligt
hans mening inte var bra, var den dock värd minst fyrtio
penningar, och Dukasjka var stormförtjust över gåvan. Men varför
han hade fått den kunde han inte fatta, och därför erfor han
inte heller den allra minsta känsla av tacksamhet. Tvärtom,
inom honom rörde sig dunkla misstankar om onda avsikter från
volontärens sida. Vilka dessa avsikter voro kunde han inte få
klart för sig, men å andra sidan föreföll det honom otänkbart
att en okänd person skulle skänka honom en häst, värd fyrtio
penningar, bara av godhet. Hade Olenin varit drucken skulle
saken varit begriplig, men volontären var nykter, och därför
ville han säkert muta honom till något fult streck. -— Där blev
du allt lurad, tänkte Dukasjka. Nu har jag hästen och sen får
man se. Jag är ingen dumsnut jag heller. Vi får se vem det blir
som lurar den andre. Vi får se. Han måste vara på sin vakt
mot Olenin, kände han, och därför eggade han upp sig till en
fientlig stämning mot honom.
Inte för någon berättade han på vad sätt han fått hästen.
Åt somliga sade han att han köpt den, andra avspisade han med
undvikande svar. Men i stannitsan fick man snart veta sanningen.
Dukasjkas mor, Marjanka, Ilja Vasiljevitj och andra kosacker
häpnade, då de fingo vetskap om den omotiverade gåvan och
började frukta volontären. Trots dessa farhågor fingo de stor
aktning för Olenins »gemenhet» och rikedom.
— Har ni hört, volontären som bor hos Ilja Vasiljevitj har
skänkt bort en häst som är värd femtio penningar åt Dukasjka,
sade en. Den han måtte vara rik!
— Ja, jag har hört det, svarade en annan eftertänksamt.
Dukasjka måste ha gjort honom någon tjänst. Vi får väl se vad
slutet blir. Men nog har Halopp tur.
— De är ena filurer, de där ryssarna, sade en tredje. En annan
gång tänder han väl på eller gör något annat streck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
