Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
dräkt, till varje hennes rörelse och väntade på en ny blick. I
andras närvaro var hon för det mesta glad och vänlig mot honom,
på tu man hand var hon skygg och snäv.
Ibland kom han innan Marjanka ännu slutat sina bestyr
utomhus. Bäst det var, hörde han hennes kraftiga steg och i den
öppna dörren skymtade hennes blåa lärftskjorta. Hon steg in,
och då hon fick se honom, glimtade ett glatt leende i hennes
ögon, och han blev på en gång lycklig och ångestfull till mods.
Han önskade ingenting, begärde ingenting av henne, men
med var dag blev hennes närhet allt nödvändigare för honom.
Olenin hade levat sig så in i stannitsalivet att det förflutna
föreföll honom som något helt och hållet främmande och
framtiden, i synnerhet utanför den värld han levde i, intresserade honom
inte det minsta. Då han fick brev hemifrån, från släktingar och
vänner, blev han stött för att de tydligen betraktade honom som
en förlorad människa. Han åter i sin stannitsa ansåg alla dem
förlorade, som inte levde Samma slags liv som han.
Aldrig skulle han komma att ångra att han övergivit sitt forna
liv för den originella, ensliga tillvaro han här förde. På fälttågen,
i fästningarna hade han funnit sig väl, men endast här, under
farbror Jerosjkas tak, i sin skog, i sin stuga i utkanten av stannitsan
och framför allt vid tanken på Marjanka och Lukasjka fick han
blicken helt öppen för den lögn han hittills levat i och som redan
tidigare hade moraliskt upprört honom, men som nu syntes
honom även så outsägligt löjlig. Med var dag kände han sig mer
och mer fri och mer och mer människa. Kaukasien var helt
annorlunda än han föreställt sig det. Det ägde ingen likhet med hans
fantasiers Kaukasien och alla beskrivningar han hört och läst. —
Här finns ju inga avgrundsbranter, inga hjältar och bovar, tänkte
han. Människorna här lever som naturen lever: de dör, de föds,
de para sig, de föds igen, grälar, dricker, äter, fröjdas och dör igen,
och det enda de lyder under är de oföränderliga lagar som naturen
har satt för solen, gräset, djuret och trädet. Några andra har de
inte.
I jämförelse med honom själv syntes honom därför också
dessa människor sköna, starka och fria, och då han såg på dem
kände han blygsel å sina egna vägnar. Stundom tänkte han
allvarligt på att uppge allt, skriva in sig bland kosackerna, köpa
en stuga och kreatur och gifta sig med en kosackflicka — dock
inte med Marjanka, henne avstod han åt Lukasjka — slå sig
samman med farbror Jerosjka, gå på jakt och fiske med honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
