Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna 151
— Har man hört en sån rackare! Men du gick inte med
förstås. Och en sån kaxe han har blivit, främste dzjigiten! Och i
sotnian lever han om för jämnan. Häromdagen kom vår Kirka
hem, och han berättade om en sån häst han bytt sig till. Men
jämt, sa han, går han och längtar efter dig. Och vad sa han mer?
frågade Ustenjka.
— Allting vill du då veta, skrattade Marjanka. En natt kom
han ridande fram till fönstret, drucken, och bad att få komma in.
— Och du släppte inte in honom?
— Fattas bara! Jag har sagt mitt ord en gång, och därvid
blir det. Jag är som en sten, svarade Marjanka allvarsamt.
— Om han bara ville, skulle väl ingen flicka säga nej åt honom.
•— Då får han gå till andra då, svarade Marjanka stolt.
— Men tycker du inte synd om honom?
— Det kan väl hända, men jag gör inga dumheter. Det är
skamligt.
Ustenjka slog plötsligt åter armarna om väninnan, lutade
huvudet mot hennes bröst och började skaka av skratt.
— A, vad du är dum! stötte hon fram. Du vill inte din egen
lycka, och återigen började hon kittla Marjanka.
•— Låt bli mig! Marjanka skrek och skrattade ömsom.
— Har ni inte stojat er trötta än, era satjäntor? hördes åter
gummans sömniga röst bakom arban.
•— Du vill inte din egen lycka, upprepade Ustenjka och reste
sig. Men tänk så lycklig du är! Alla är de kära i dig. Fast du är
så stram är de kära i dig. Om jag vore som du, skulle jag
minsann lägga ut mina garn för hyresgästen. Jag såg på honom den
gången ni var hos mig, han såg ut som om han ville äta upp dig
med ögonen. Min guffar •— tänk bara vad allt jag har fått av
honom! Och er har jag hört är den rikaste i hela Ryssland. Hans
passopp har berättat för mig att han har egna bönder.
Marjanka satte sig upp och smålog tankfullt.
— En gång, sade hon och tuggade på ett grässtrå, en gång sa
han, hyresgästen, åt mig: jag skulle vilja vara kosack, sa han, Lukasj {+-+}
ka eller din lille bror skulle jag vilja vara. Vad mente han med det?
■— Asch, det var väl bara prat, svarade Ustenjka. Tänk
vad man pratar allt! Precis som om han vore vriden.
Marjanka lät huvudet sjunka tillbaka på den hopvikta
besj-meten, slog armen om Ustenjkas skuldra och slöt ögonen.
— Nu vill han komma och arbeta i vingården, far har bett
honom, sade hon efter en stund, och därpå somnade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
