Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
153
verket, då Olenin återkom till sitt värdfolk i vingården. Det hade
slutat blåsa och började kännas svalt. Redan på långt håll
igenkände Olenin Marjankas blåa skjorta mellan vinstocksraderna,
och han styrde Stegen dit. Under vägen bröt han sig druvor,
och till och med hunden, som smågläfsande följde honom, högg
ibland en lågt hängande klase. Med uppkavlade ärmar och
huvudduken neddragen under hakan klippte Marjanka raskt av de
tunga klasarna och lade dem undan för undan i korgen. Utan att
släppa grenen hon höll i hejdade hon sig i sitt arbete och smålog
vänligt, varpå hon fortsatte att klippa. Olenin gick närmare
och hängde bössan över axeln för att få händerna fria. Var har
du de dina? Är du ensam? ville han säga, men fick inte fram
orden och endast lyfte på mössan. Han kände sig alltid besvärad
på tu man hand med Marjanka, men som enkom för att plåga
sig själv gick han fram till henne.
— Du skjuter väl inte fattiga kvinnfolk med din bössa?
sade Marjanka.
— Nej, det gör jag inte.
Båda tystnade.
— Du kunde väl hjälpa mig.
Han tog fram en kniv och började stum skära. Gömd under
löven nere mot marken fann han en tung kvist, där druvorna
sutto och trängdes, och han visade den för Marjanka.
— Skall jag skära av alla? Är inte den här omogen?
— Ge hit.
Deras händer möttes. Olenin fattade hennes och hon såg
småleende på honom.
— Säg, skall du gifta dig snart? sade han.
Utan att svara såg hon på honom med sin stränga blick och
vände sig bort.
— Säg, tycker du om Dukasjka?
— Vad angår det dig?
—• Jag är avundsjuk.
— Prat!
— Jo, det är sant, du är så vacker.
I detsamma grep honom en fruktansvärd blygsel över vad
han sagt, det var så gement, tyckte han. Han blev röd och
förvirrad och grep båda hennes händer.
— Hurdan jag än är, så är jag ingenting för dig. Du bara
skämtar med mig, svarade Marjanka, men hennes blick sade hur
säkert hon visste att han inte skämtade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
