Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
159
frågade jag mig; men då älskade jag henne redan, fast jag ännu
inte trodde på min känsla.
Efter gillet, där jag för första gången talade med henne,
undergick förhållandet mellan oss en förändring. Förut hade
hon för mig varit ett främmande, men betagande skönt
naturföremål, efter gillet blev hon människa för mig. Jag började
tala med henne, ibland hjälpte jag hennes far i arbetet, hela
kvällarna satt jag inne hos dem. Men trots detta förtroliga
umgänge förblev hon alltjämt i mina ögon lika ren, otillgänglig och
majestätisk. Alltid och på allt svarade hon lika lugnt och stolt
och glättigt likgiltigt. Ibland var hon vänlig, men för det mesta
Uttryckte varje hennes blick och ord och rörelse just denna
likgiltighet, som utan att vara föraktfull ändå tryckte ned, men
tjusade på samma gång. Var dag försökte jag med ett hycklat
småleende på läpparna dölja vad jag verkligen kände och talade
skämtsamt med henne, medan hjärtat marterades av lidelse och
åtrå. Hon såg att jag förställde mig, men mötte glatt och
okonstlat min blick. Min ställning började bli mig outhärdlig.
Jag ville inte ljuga för henne, jag ville säga henne allt vad jag
tänkte och kände. En dag — det var i vingården — var jag mer
än vanligt upphetsad. Jag började tala till henne om min kärlek
i ordalag, som jag blygs att minnas. Jag blygs, därför att jag inte
borde ha sagt henne detta, därför att hon stod så oändligt högt
över mina ord och den känsla jag ville uttrycka med dem. Jag
förstummades, och från den dagen blev min belägenhet
outhärdlig. Jag ville inte förnedra mig till att återta den förra
skämtsamma tonen, och jag kände att jag inte var vuxen ett ärligt
och naturligt förhållande till henne. Förtvivlad frågade jag
mig själv: — Vad skall jag göra? I barocka fantasier föreställde
jag mig henne än som min älskarinna, än som min hustru, men
visade med avsky ifrån mig såväl den ena som den andra
föreställningen. Att göra henne till en slinka skulle vara ohyggligt.
Det vore mord. Göra henne till nådig fru, Dmitrij Andrejevitj
Olenins hustru, liksom en annan kosackflicka, som en av våra
officerare gift sig med, skulle vara än värre. I fall jag kunnat
förvandla mig till kosack, till en Ivukasjka, stjäla hästar, dricka
mig rusig av tjichir, skråla visor, slå ihjäl människor och drucken
krypa in till henne genom fönstret en vacker natt utan tanke
på vem jag vore och varför jag existerade — det hade varit en
annan sak. Då skulle vi kunnat förstå varann, då skulle jag kunnat
vara lycklig. Jag försökte ta livet på kosackmaner och kände
11 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
