Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXV - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
167
ha sett hur de roade sig i gamla dar. Kvinnfolken brukade komma
klädda i sarafaner med snörmakerier. På bröstet hängde två
rader guldmynt, på huvudet hade de förgyllda kokosjniker1.
För var och en som gick förbi blev det ett sorl. Var käring var
som en furstinna. Ibland var det hela skaror som kom, och de
sjöng så det rungade. Och kosackerna de rullade ut tunnor på
gårdarna och satte sig omkring dem och söp ända till ljusan dag.
Och så tog de varandra i hand hela högen och drog genom
stannitsan. Vem de mötte tog de fast, och från hus till hus gick de.
Ibland rumlades det om i tre hela dar. Jag minns ännu, när
far brukade komma hem, röd och svullen i synen, utan mössa
och alldeles oredig. Han stöp i säng, men mor hon visste vad
hon skulle göra, hon gav honom färsk rom och tjichir, så att
han skulle nyktra till, och själv sprang hon ut i stannitsan och
letade efter mössan. I två dygn sov han. Sånt var folket förr
i världen. Men nu!
•— Nå, men hur var det med flickorna i sarafanerna? frågade
Bjeletskij. Roade de sig på egen hand?
•— Ja, det gjorde de. Ibland brukade kosackerna stiga till
häst och komma överens om att de skulle bryta dansringen, och
i väg med dem bar det, och flickorna till att värja sig med påkar.
En gång, en fastlag, var det en sälle som kom sättande så där,
och flickorna till att prygla både honom och hästen, men han bröt
kedjan, högg tag i den han tyckte om och satte i väg med henne.
Så vill flickorna det skall gå till. Och såna flickor det var! Riktiga
prinsessor!
XXXVI.
I samma ögonblick kommo två ryttare från en sidogata ridande
ut på torget. Den ena var Nazarka, den andre Lukasjka. Lukasjka
satt litet snett på sin präktiga skimmel, som lätt dansade fram på
den hårda vägen och kastade tillbaka det vackra huvudet med
den lena, glänsande manen. Bössan i fodral, pistolen på ryggen
och den bakom sadeln hoprullade filten angåvo att Lukasjka
inte kom från något fredligt uppdrag. Hans hållning i sadeln, den
vårdslösa handrörelse varmed han lätt snärtade hästen under
buken och inte minst hans blixtrande svarta ögon, som högdraget
kisande blickade omkring sig, uttryckte medvetande om egen
kraft och ungdomligt övermod. Vill ni se en stilig pojke? tycktes
1 ün solfjäderformig huvudprydnad, som ryska bondkvinnor bära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
