Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
171
— Det är inte sant. Nej, Marka. Gubben slog till étt skfatt.
Så ban tiggde, den där saten! Gå du och böna för mig, sa han. En
bössa gav han mig. Nej, pass vackert! Jag skulle kanske ha
gjort’et, men jag tyckte det var synd om dig. Seså, berätta nu
var du har varit.
Gubben började tala tatariska och Lukasjka svarade
obehindrat.
Jergusjov, som var föga bevandrad i tatariska, föll då och då
in med något ryskt ord.
— Han har stulit hästar, det säger jag det, bekräftade han.
Jag vet det säkert.
— Girejka och jag gav oss av, berättade Lukasjka. (Att ban
kallade Girej-khan för Girejka var också ett översitteri som
kosackerna lade märke till.) Han hade jämt skrutit att han kände
till bela stäppen på andra sidan floden och skulle föra oss raka
vägen, men det var mörkt om natten, och Girejka han red vilse
och irrade hit och dit. Det var stört omöjligt, han kunde inte hitta
aulen. Vi hade tydligen tagit för mycket åt höger. Ända till
midnatt höll vi på och letade. Men så började hundarna skälla
till all lycka.
— Dumma nöt! sade farbror Jerosjka. Vi red också vilse på
stäppen ibland om nätterna. Men då brukade jag rida upp på en
kulle, och där ställde jag mig att tjuta, så här. (Han satte
händerna kring munnen och gav till ett entonigt tjut som lät som om
det kommit från en hel vargskock.) Och hundarna tvärt till att
svara. Seså, berätta till slut. Fann ni dem?
— Joo, och vi kastade flinkt repen om dem. Men Nazarka,
honom tog nogajkvinnfolken fast, må du tro.
— Ja, det gjorde de, betygade Nazarka, just återkommen, i
förnärmad ton.
— Så gav vi oss av igen, men återigen red Girejka vilse. Vi
hade hela tiden för oss att vi red åt Terek till, men rätt åt andra
hållet bar det.
— Du skulle ha tittat på stjärnorna, sade farbror Jerosjka.
— Det säger jag också, inföll Jergusjov.
— Titta på stjärnorna, när det är kolmörkt! Kors vad jag
snodde och for! Jag fångade in ett sto och satte grimma på henne
och släppte min egen häst. Han kanske visar oss vägen, tänkte jag.
Och kan ni tänka er! Han gick där och fnös med nosen mot marken,
och så satte han av raka vägen till stannitsan. Och tur var det,
för det hade hunnit bli alldeles ljust. Vi hann nätt och jämnt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
