Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
175
■— Jag skall svara, sade hon, jag skall strax svara.
Och i mörkret lyste hennes ögon glatt och vänligt mot den unge
mannen. Han gick alltjämt efter henne. Han njöt av att luta sig
Så nära henne.
Men Lukasjka, som fortfarande sjöng, drog henne hårt i handen
och slet henne ur ringen. Olenin hann endast upprepa: — Kom
till Ustenjka! och återvände så till kamratens sida. Visan var slut.
Lukasjka torkade sig om munnen och Marjanka likaså, varpå de
kysstes. —Nej, fem gånger skall det vara, sade Lukasjka. Prat,
skratt och skrik efterträdde de rytmiska rörelserna och tonerna.
Lukasjka, som föreföll att redan vara betydligt drucken, delade ut
godsaker bland flickorna.
-— Jag bjuder er allihop, sade han med stolt, halvt komisk
självbelåtenhet. Men de som håller sig väl med soldaterna, de
kan gå ut ur ringen, tillfogade han plötsligt och kastade en hätsk
blick på Olenin.
Flickorna ryckte gotterna ur händerna först på honom och
sedan på varann. Olenin och Bjeletskij gick åt sidan.
Liksom generad över sin frikostighet tog Lukasjka av sig
mössan, strök sig med ärmen över pannan och gick bort till Marjanka
och Ustenjka.
•— »Vad kan vålla att du är vörden i en hast så f jär?» upprepade
han orden i visan som de just sjungit. »I en hast säf jär? »upprepade
han än en gång i vred ton vänd till Marjanka. »Gråta skall du för
min skull!» tillade han och omfamnade både Ustenjka och
Marjanka på en gång.
Ustenjka slet sig lös och gav honom ett slag över ryggen så hårt
att det gjorde ont i hennes egen hand.
■— Tänker ni dansa mer? frågade han.
— De andra får göra som de vill, svarade Ustenjka. Men jag
går hem, och Marjanka tänker följa med mig.
Kosacken, som alltjämt höll armen om Marjanka, drog henne
med sig ur trängseln bort i mörkret vid husknuten.
— Gå inte, Marsjenjka, sade han, det är sista gången vi slår
oss lösa. Gå hem, så kommer jag till dig.
-— Vad har jag hemma att göra? Det är väl helgdag för att
man skall ha roligt. Jag går till Ustenjka, sade Marjanka.
— Men vi skall ju i alla fall gifta oss.
— Nå ja, sade Marjanka, då får man se.
— Säg, kommer du? frågade Lukasjka i skärpt ton, och han
tryckte henne intill sig och kysste henne på kinden.
12 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
