Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXVIII - XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
leo tolstoj
— Dat bli! Vad envisas du för?
Och Marjanka ryckte sig lös ocb gick till Ustenjka.
— Flicka! det här kan sluta illa, sade Lukasjka i förebrående
ton, och han blev stående och ruskade på huvudet. Gråta skall
du för min skull!
Och han vände sig från henne och ropade till de andra flickorna:
— Sjung, vet jag!
Det såg ut som om Marjanka blivit förskräckt och förargad
över vad han sagt. Hon stannade.
— Vad kan sluta illa?
— Det.
— Vilket det?
— Att du går och drar med soldaten, er hyresgäst, och inte
bryr dig om mig längre.
■— Än sen då? Du är varken far eller mor åt mig. Jag tycker
om vem jag vill.
— Ja visst, ja visst, sade Dukasjka. Men kom ihåg vad jag
sagt.
Han gick bort till handelsboden. — Flickor! skrek han. Sjung
en dansvisa till! Nazarka, spring och hämta tjichir!
•— Nå, kommer de? frågade Olenin Bjeletskij.
— Ja, strax, svarade denne. Kom så går vi, vi måste ordna
för balen.
XXXIX.
Det var redan sent på natten då Olenin kom ut från Bjeletskijs
stuga. Marjanka och Ustenjka hade gått strax förut, och deras
vita huvuddukar lyste i mörkret på gatan. Månen sänkte sig
gyllengul mot stäppen. Över stannitsan stod en silvergrå dimma.
Allt var tyst, ingenstans sågs ljus, endast de båda flickornas steg
hördes. Olenins hjärta bultade. Den fuktiga luften svalkade hans
brännheta ansikte. Han såg upp mot himlen, såg tillbaka på
stugan som han just lämnat. Där hade också ljusen släckts och han
började åter med blicken följa de båda skuggorna, som
avlägsnade sig mer och mer. De vita dukarna försvunno i dimman.
Tanken att bli lämnad ensam förskräckte honom. Vad han var
lycklig! Han sprang nedför trappan och skyndade efter flickorna.
■— Akta dig! Någon kan se! sade Ustenjka.
— Vad gör det?
Olenin slog armen om Marjanka. Hon gjorde inget motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
