Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXIX - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
LEO TOLSTOJ
lek finns inga ord, den fordrar livet, hela livet. I morgon blir allt
klart. Jag kan inte leva på det här sättet längre, i morgon säger
jag allt åt hennes far, Bjeletskij, hela stannitsan . . .
Lukasjka, som hade två sömnlösa nätter bakom sig, drack sig
för första gången i sitt liv redlöst drucken och blev kvar hos Jamka.
XL.
Dagen därpå vaknade Olenin tidigare än vanligt. Hans första
tanke vid uppvaknandet gällde vad som förestod honom, och med
jubel i hjärtat mindes han hennes kyssar, de grova händernas
tryckning och hennes ord — Så vita händer du har. Han sprang
upp och ville genast gå till föräldrarna och begära Marjankas
hand.
Solen var ännu inte uppe, och Olenin tyckte att det rådde en
märkvärdigt livlig rörelse ute på gatan: folk gick eller red oavbrutet
förbi och talade med varann. Han kastade på sig tjerkeskan och
sprang ut på trappan. Hans värdfolk var ännu inte uppstiget.
Fem kosacker kommo ridande och pratade högljutt med varandra.
I spetsen red Lukasjka på sin präktiga häst. Kosackerna pratade
och skreko i munnen på varandra. Det var omöjligt att få något
klart begrepp om vad som var på färde.
— Rid till övre posten! skrek en.
— Sadla och rid genast fatt dem, sade en annan.
— Genom den där porten är genaste vägen.
— Prat! skrek Lukasjka, genom mellersta porten skall vi rida.
— Ja visst, därifrån är närmast, sade en neddammad kosack
på en svettig häst.
Lukasjkas ansikte var rött och uppsvällt efter gårdagens
dryckeslag, hans papach satt på nacken. Han röt så befallande
som om han varit befälhavaren.
— Vad är det? Vart skall ni? frågade Olenin, då han äntligen
lyckats vinna kosackernas gehör.
— Vi skall ut och fånga abreker, de är ute på stäppen. Vi ger
oss strax i väg, men vi är för få än.
Och skränande fortsatte kosackerna gatan utför, och fler och
fler slöto sig till dem. Olenin sade sig att det skulle se illa ut om
han inte följde med, men han beslöt på samma gång att snart
vända tillbaka.
Han klädde om sig, laddade bössan med kulor, satt upp på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
