Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En markörs berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
197
-— Till invigningen, eller något i den stilen, svarade de, jag
minns inte så noga.
•— Har den äran att gratulera, sa jag.
Och han satt där röd i ansiktet och bara smålog. Sånt skratt
det blev!
Nå gott! Sedan kom de in i biljarden; uppspelta värre allihop
utom Nechljudov, han var sig inte lik. Ögonen var dimmiga,
han hickade, grimaserade och kunde inte tala ordentligt. Det var
tydligt att han helt oförhappandes också fått sig för mycket.
Han gick fram till biljarden, stödde armbågarna mot den och sa:
— Ni skrattar, sa han, men jag är ledsen. Varför gjorde jag
det? sa han. Varken dig, furste, eller mig själv förlåter jag detta
så länge jag lever.
Och han gav sig till att storgråta. Han hade ju druckit förstås
och visste inte själv vad han sa. Fursten gick fram till honom.
— Seså, sa han och drog på munnen, prata inte dumheter
nu . . . Nu far vi hem, Anatolij.
— Jag far ingenstans, sa han, varför gjorde jag detta? Och så
snyftade han. Men det var inte lönt att försöka få honom ur
biljardrummet.
Ja, så där är det med de unga männen, när de inte är vana.
Och biljarden orenade han. Dagen efter betalade han åttio
rubel för klädet. Han fortsatte att komma titt och tätt. En
gång kom han tillsammans med fursten och herrn med stora
mustascherna som jämt var i furstens sällskap. Han var någon
sorts tjinovnik eller Gud vet vad, men alla herrarna kallade honom
Fjedotka. Han hade utstående kindkotor och var ful som stryk,
men gick snyggt klädd och åkte 1" landå. Vete Gud varför de
andra herrarna tyckte så mycket om honom. Fjedotka,
Fjedotka, det var aldrig annat, och de bjöd honom på både mat och
dryck och lade ut för honom på köpet. En riktig skojare var han,
förlorade han, betalade han inte, men vann han, då skulle man
sett på. Men de var otidiga mot honom också, och den store klådde
upp honom en gång inför mina ögon och utmanade honom på
duell . . . Jämt gick han och drog med fursten.
— Du skulle vara förlorad, om du inte hade mig, sa han.
Jag är Fjedot, jag, sa han.
Den skälmen! Nå gott! De kom.
— Låt oss spela à la guerre vi tre, sa de.
— Ja, kör till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
