Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En markörs berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
203
Jag skall komma själv snart, sa han. Bara jag har fått pengar
och betalt mina skulder reser jag.
Men hur skall han kunna betala, när vi bara gör nya skulder?
Åttiotusen har vi gjort av med den här vintern. Och nu finns
det inte en silverrubel i huset. Och alltihop bara för hans
godhets skull. Han är så god och snäll så inga ord kan beskriva’t.
Men för det går han och gör sig olycklig.
Gubben hade så när tagit till lipen. Han var för löjlig.
Klockan elva vaknade han och kallade in mig.
— De har inte skickat mig några pengar, sa han, men det
är inte mitt fel. Regla dörren, sa han.
Jag reglade.
— Se här, sa han, ta min klocka eller den här briljantnålen
och pantsätt den. Du får mer än hundraåttio rubel för den, sa
han, och när jag får pengar skall jag lösa ut den, sa han.
— Ja eftersom herrn inte har några pengar, sa jag, kan det
ju inte hjälpas. Om jag får klockan så skall jag låta värdera den
åt er.
Jag såg själv att den klockan var värd trehundra rubel.
Nå gott! Jag pantsatte klockan för hundra rubel och bar till
honom kvittot.
— Åttio rubel blir herrn skyldig mig, sa jag och klockan
får jag be er vara så god och lösa ut själv.
Mina åttio rubel har jag inte sett ännu i denna dag.
Sen började han komma till oss var dag. Jag vet inte vad
de hade ihop, men alltid kom han åkande samman med fursten.
Ibland gick de en trappa upp med Fjedotka. De tre hade också
några konstiga affärer: de gav varandra pengar både den ene
och den andre, men vem som var skyldig och vem som hade att
fordra, det kunde man aldrig bli klok på.
På det viset gick han hos oss i två år, jag kan säga varenda
dag. Men han var inte längre sig lik. Han var minsann inte blyg
numera, och ett par gånger gick det så långt att han lånade en rubel
av mig att betala droskan med; men hundra rubel partiet spelade
han och fursten.
Han blev slapp och mager och gul i ansiktet. Så fort han
kom, brukade han beställa ett glas absint, och sen drack han
portvin ovanpå. Och då blev han liksom lite kurantare.
En gång kom han före middagen, det var i fastlagsveckan,
och började spela med en husarofficer.
— Skall vi inte sätta spets på spelet? sa han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
