Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
IiEO TOLSTOJ
kanonvagnarna och ammunitionskistorna stodo och på luntornas
glimmande punkter var pjäserna stodo. Efter ett: »I Guds namn!»
rasslade den första kanonvagnen, därefter följde en slamrande
krutvagn, och tåget satte sig i rörelse. Alla blottade vi våra
huvuden och gjorde korstecknet.
Efter att ha ryckt in mellan två infanteriavdelningar gjorde
plutonen halt, och i en kvarts timme väntade vi på de övriga
trupperna och chefen.
— Det fattas en soldat hos oss, Nikolaj Petrovitj, sade en
mörk figur och trädde fram till mig. Endast på rösten kände jag
igen att det var styckjunkarn Maksimov.
— Vem?
— Velentjuk. När det spändes för var han här — jag såg
honom, men nu finns han inte.
Som det måste komma att dröja en stund innan kolonnen
satte sig i marsch, beslöto vi skicka korpral Antonov att leta
rätt på Velentjuk. Strax efter skymtade några ryttare förbi
oss i mörkret: det var chefen med svit, och omedelbart därpå
satte sig kolonnens tät i rörelse och till sist även vi. Men Antonov
och Velentjuk fattades. Vi hade emellertid inte tillryggalagt
hundra steg förrän båda soldaterna kommo fatt oss.
— Var var han? frågade jag Antonov.
— Han låg och sov i parken.
■— Var han drucken?
— Nej, visst inte.
— Varför hade han somnat då?
— Det vet jag inte.
Under tre timmars tid rörde vi oss långsamt framåt över
några oplöjda, nakna hedar, vilkas låga buskar knastrade under
kanonhjulen; samma mörker rådde alltjämt och inte ett ord
talades. Till slut, sedan vi gått över en grund men strid bäck,
kommenderades halt, och från förtruppen hördes spridda
gevärs-skott. Som vanligt hade detta ljud en livande inverkan på alla.
Truppen liksom vaknade upp; i leden hördes prat, rörelse och
skratt. Ett par soldater togo sig för att brottas, en hoppade än
på ena benet, än på det andra, en annan knaprade på en skorpa,
en tredje fördrev tiden med att utföra greppen presentera gevär
eller gevär för fot. Under tiden började dimman märkbart ljusna
i öster, fukten blev kännbarare, och de omgivande föremålen
trädde undan för undan fram ur mörkret. Jag urskilde redan
de gröna lavetterna och kistorna, kanonernas daggvåta malm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
