Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
217
Fjodor Maksimov desto mer. Med ett ord, Maksimov var den
smidiga befälstypen.
Den andre soldaten vid bålet — just i färd med att sätta
torrt på sina seniga, röda fötter — var Antonov, samme bombardör
Antonov, som år 37 jämte två andra ensam vid en kanon utan
betäckning höll en stark fiende stången och med två kulor i
låret fortsatte att ladda och fyra av. — Han skulle ha varit
styckjunkare för länge sen, om det inte vore för karaktären hans,
sade soldaterna om honom. Och han hade verkligen en
egendomlig karaktär. I nyktert tillstånd var han den ordentligaste,
fredligaste och beskedligaste människa man kunde tänka sig.
Då han druckit blev han alldeles förvandlad: han lydde inte
befälet, slogs, väsnades och var alldeles omöjlig. Endast för
en vecka sedan, fastlagsveckan, hade han druckit sig full, och
trots alla hotelser och förmaningar söp och regerade han ända
till måndagen. Under hela fastan levde han endast på skorpor,
fast en regementsorder påbjöd att manskapet inte skulle iaktta
rastan, och första söndagen tog han inte ens sin brännvinsranson.
För övrigt behövde man bara se den undersätsiga, kraftiga
gestalten med de hjulande benen och det blanka ansiktet med
de väldiga mustascherna, se honom då han ibland efter åtskilliga
supar tog balalajkan i de seniga händerna och med en vårdslös
blick omkring sig började spela »Stolts jungfrun», eller med den
medalj behängda uniformskappan kastad över axlarna och
händerna i fickorna på de blåa nankinsbyxorna vandrade gatan
fram — se det uttryck av stolt förakt för allt icke militäriskt,
som då präglade hans uppsyn för att förstå hur absolut omöjligt
det var för honom att i en sådan stund inte ge sig i slagsmål med
en uppnosig kalfaktor eller kosack, en infanterist eller nybyggare,
överhuvud vilken icke artillerist som helst, Som råkade komma
i hans väg. Han slogs och regerade inte så mycket för egen
tillfredsställelse som för att värdigt representera hela soldatkåren.
Den tredje soldaten framför bålet var Tjikin. Han hade små,
borstiga mustascher, fågelfysionomi och örringar och satt på huk
framför elden med en porslinspipa mellan läpparna. »Hygglige
Tjikin» som soldaterna kallade honom hörde till muntergökarna.
I bitande köld, i smuts till knäna, med magen skrikande av
hunger, på fältmarsch, på parad, i exercis, alltid och överallt
gjorde hygglige Tjikin lustiga grimaser, sprätte med benen,
hade sådana upptåg för sig att hela plutonen rullade sig av skratt.
På raststället eller i lägret samlade sig alltid en krets av unga sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
