Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - IV - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
221
kolet, sköt mössan än mera på nacken, knyckte på sig och
fortsatte med ett lätt småleende:
— Tjerkessen bor ju där borta, säger de, hurdan är han?
Eller slåss ni med turken där borta i Kappkasien, frågar de. Och
jag säger, där finns inte bara en tjerkess, gode man, säger jag,
utan många olika sorters. Där finns somliga som bor uppe i
bergen och äter sten i stället för bröd. De är så stora som en
ordentlig timmerstock, säger jag, och har ett öga i pannan och på
huvet har de eldröda mössor — just som din, vände han sig till
en ung rekryt, som verkligen hade en löjlig mössa med röd kulle.
Vid denna oväntade hänvändelse hukade sig den lille
rekryten helt plötsligt ned, slog sig på knäna och började gapskratta.
— Och så finns det stugsittare, säger jag, fortsatte Tjikin
och ruskade med huvudet ner mössan i pannan. De är tvillingar
och så här små. De går alltid i par, säger jag, och håller varann
i hand, och de springer så kvickt så man hinner inte fatt dem till
häst. Men säg mig, föds de där stugsittarna till världen hand
i hand? fortsatte han med basröst, agerande en undrande muzjik.
Ja, gode man, säger jag, de är såna av naturen. Skiljer man
deras händer åt, så rinner blo’n precis som på kinesen, om man tar
mossan aven. Men säg, gosse, hur kan de slåss? frågar han.
Joo då, säger jag, de tar fast en och sprättar upp magen på en och
lindar tarmarna om armarna, lindar och lindar, och skrattar och
skrattar ända tills man ger upp andan . ..
— Men säg, trodde de på dig, Tjikin? frågade Maksimov
och smålog, medan alla de andra storknade av skratt.
— Jaa, det är konstigt folk, Fjodor Maksimov, vartenda
dugg tror de, så sant jag lever gör de det. Men en gång berätta jag
om berget Kasbek, att snön där inte smälter på hela sommarn,
men så de då skratta ut mig! Vad pratar du för galenskaper,
pojke? sa de. Har man nånsin hört på maken: ett stort berg och
snön på det skulle inte smälta! På varenda kulle vi har smälter
ju snön allra först, när det blir tö, men i sänkorna ligger den kvar.
Dra du så långt vägen räcker! slöt Tjikin och blinkade.
V.
Solen stod redan tämligen högt och genomlyste den
mjölkvita dimman. Den gråvioletta horisonten vidgade sig undan för
undan, men begränsades alltjämt skarpt av dimmans bedrägliga
vita vägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
