Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
225
härskar, då föreställer man sig alltid att det är vackrare än det
är ...
— Jag vet verkligen inte, avbröt han mig, men jag vantrivs
förskräckligt i detta Kaukasien.
— I mitt tycke är Kaukasien bra nu också, men på ett annat
sätt . ..
— Ja, det är ju möjligt att det är bra, sade han litet irriterat,
jag vet bara att jag inte är bra i Kaukasien.
— Men hur så? sade jag för att något säga.
— För det första därför att det har bedragit mig. Allt det
som jag efter gammal tradition reste att kurera mig för i
Kaukasien har följt med mig hit, och enda skillnaden är att förut
stod allt det där på en hög trappa och nu står det på en liten,
smutsig och på vartenda trappsteg möter jag en million små
farhågor, vidrigheter, förolämpningar. För det andra därför att
jag känner hur jag var dag sjunker moraliskt. Men det allra värsta
är att jag känner mig oduglig för tjänstgöringen här, jag kan inte
med faror, jag är helt enkelt inte modig . . .
Han tystnade och såg allvarligt på mig.
Fast denna spontana bekännelse på det högsta förvånade
mig, sade jag ej emot, vilket kaptenen tydligen ville, utan
inväntade hans egen vederläggning av sina ord, såsom man brukar
i sådana fall.
— Vet ni, fortsatte han, jag är i dag för första gången i elden,
och ni kan inte föreställa er hur jag var till mods i går. När
fältväbeln kom med ordern att mitt kompani skulle rycka ut, blev
jag vit som ett lärft i ansiktet och kunde inte tala av
sinnesrörelse. Och en sån natt jag tillbragte — om ni bara visste! Om det
är sant att människor blir gråhåriga av rädsla, så borde jag vara
alldeles vit nu, för jag är då viss om att ingen dödsdömd någonsin
har lidit så under siu sista natt som jag led; till och med nu, fast
jag ju är litet bättre till mods än i natt, till och med nu känns
det så här här inne, och han vred sin knutna hand framför bröstet.
Och det löjliga är, fortsatte han, att här utspelas det ohyggligaste
drama, medan man själv äter biffstek med lök och intalar sig att
det är lustigt. Finns det vin, Nikolajev? tillfogade han gäspande.
— Det är »han», pojkar! hördes i detsamma en förskräckt
röst, och allas blickar riktades mot skogsbrynet i fjärran.
Ett blåaktigt rökmoln vidgade sig där borta och steg i luften,
buret av vinden. Då jag förstod att det var ett mot oss riktat
skott från fienden, fick allt vad jag i denna Stund hade framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
