Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - X - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
IiEO TOLSTOJ
— Jag antar att mina ord i morse föreföll er mycket
egendomliga, sade han.
— Nej. Varför det? Jag tyckte bara att ni var för
öppenhjärtig. Det finns saker som vi alla vet, men som man aldrig får
tala om.
— Hur så? Nej! Om det funnes någon möjlighet att byta ut
det här livet om så mot det eländigaste och torftigaste liv, men
utan faror och tjänstgöring, skulle jag inte tveka ett Ögonblick.
— Varför söker ni er inte Över till Ryssland? sade jag.
— Varför? upprepade han. Ack, jag har redan länge funderat
på det. Men jag kan inte vända tillbaka till Ryssland förrän
jag fått Anna och Vladimir — Anna om halsen och så majorsgrad,
som min beräkning var när jag reste hit.
— Men varför, om ni känner er olämplig, som ni säger, för
tjänsten här?
— Men jag känner mig ännu mer oförmögen att vända
tillbaka till Ryssland likadan som jag lämnade det. Det är också en
av de ryska traditionerna, fastslagna av Passek, Sleptsov med
flera, att man bara behöver bege sig till Kaukasien för att bli
Överhopad med utmärkelser. Och alla väntar och fordrar det av
oss. Men nu har jag varit här i två år och deltagit i två
expeditioner, men ingenting har jag fått. Så mycken egenkärlek finns
det emellertid hos mig att jag inte för aldrig det skulle ge mig
härifrån, förrän jag är major med Vladimir och Anna om halsen.
Jag har redan hunnit vänja mig vid att känna hur det kokar i
mig när Gnilokisjkin får en utmärkelse, men inte jag. Och
dessutom, hur skulle jag i Ryssland kunna visa mig för min starost,
för köpmannen Koteljnikov, som jag säljer spannmål till, min
faster i Moskva och alla herrarna för resten efter två år i Kaukasien
utan någon som helst utmärkelse? Det är ju sant att jag inte vill
umgås med de där herrarna och att de också frågar mycket litet
efter mig; men människan är nu en gång så beskaffad att jag inte
vill umgås med dem men för deras skull förspiller mina bästa år,
all min levnadslycka, hela min framtid.
XI.
I samma ögonblick hördes bataljonschefens röst utanför:
— Vem har ni hos er, Nikolaj Fjodorovitj?
Bolchov nämnde mitt namn, och omedelbart därefter kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
