Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
233
tre officerare inkrypande i hyddan: major Kirsanov, adjutanten
i hans bataljon och kompanichefen Trosenko.
Kirsanov var en liten fetlagd man med små svarta mustascher,
röda kinder och simmiga ögon. De små ögonen voro det mest
karakteristiska i hans fysionomi. Då han skrattade, förvandlades
de till ett par små fuktiga stjärnor, och de där små stjärnorna
antogo ibland ett besynnerligt uttryck av idioti, förstärkt av
den brett utdragna munnen och den framsträckta halsen.
I regementet skötte sig Kirsanov bättre än någon annan, hans
underordnade svuro inte över honom och de överordnade
värderade honom, fast det allmänna omdömet om honom löd att han
var betydligt inskränkt. Han var hemma i det militära, var
plikttrogen och nitisk, hade alltid pengar, höll sig med ekipage och
kock och kunde spela förnäm så att det verkade naturligt.
— Vad sitter ni och resonerar om, Nikolaj Fjodorovitj?
sade han, då han trädde in.
— Om behagen i tjänsten här.
Emellertid hade Kirsanov fått syn på mig, fänriken, och för
att låta mig känna sin betydenhet låtsades han inte höra Bolchovs
svar utan frågade med en blick på trumman:
— Hur är det, är ni trött, Nikolaj Fjodorovitj?
— Nej, vi... började Bolchov.
Men återigen krävde förmodligen bataljonschefens värdighet
att han skulle avbryta svaret och framställa en ny fråga:
— Det gick ju utmärkt för oss i dag, eller hur?
Bataljonsadjutanten var en nybakad underlöjtnant, en
anspråkslös och tillbakadragen ung man med gott, blygt utseende.
Jag hade sett honom förr hos Bolchov. Han kom ofta, bugade,
tog plats i en vrå och satt där i några timmar utan att säga ett
ord, endast rullade och rökte cigarretter. Det var typen för den
fattige ryske adelsmannasonen, som valt den militära banan såsom
den enda möjliga för en yngling med hans bildning och som sätter
officerskallet högst av allt i världen — en präktig och sympatisk
typ trots de löjliga attribut: tobakspung, nattrock, gitarr och
mustaschborste som vi givet förknippa med föreställningen om
honom.
I regementet berättades det om underlöjtnanten att han
brukat skryta med att han var rättvis men sträng mot sin kalfaktor
och sagt: — Jag straffar sällan, men när jag blir tvungen till det,
då sker det eftertryckligt. En gång, berättades det vidare, hade
den druckne kalfaktorn grundligt bestulit honom och till på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
