Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
IiEO TOLSTOJ
köpet farit ut i otidigheter mot husbonden, och denne gick själv
till högvakten med honom och gav order att allt skulle göras redo
för bestraffningen. Men vid anblicken av förberedelserna blev han
så förskräckt att han endast förmådde få fram: — Nå, där ser
du ... jag skulle kunna . . . varpå han totalt tappade koncepterna
och sprang sin Väg, och sedan den gången vågade han aldrig se
sin Tjernov i ögonen. Kamraterna retade honom jämt med den
där historien, och några gånger hörde jag hur den hygglige pojken,
röd upp över öronen, försäkrade att det var osanning, det var
alldeles tvärtom ...
Den tredje gästen, kapten Trosenko, var en gammal
kau-kasier i ordets fulla bemärkelse, det vill säga en man för vilken
hans kompani hade blivit hans familj, fästningen där staben låg
förlagd hans hemland och soldatvisorna livets högsta glädje —
en man, för vilken allt som inte var Kaukasien saknade allt värde,
ja, knappast existerade. Kaukasien åter uppdelade han i två
hälfter: vårt och icke vårt. Det förra älskade han, det senare
hatade han av hela sin själ. För övrigt, och det var huvudsaken,
var han tapper som få, utan skryt och åthävor, alldeles ovanligt
hygglig mot kamrater och underordnade och stursk, ja, nästan
fräck mot adjutanterna och »bonjourerna», som han av någon
anledning inte kunde tåla.
Då han kom in i tältet, hade han så när stött hål på taket med
huvudet. Han hukade sig ner och satte sig på golvet.
— Nåå? sade han, men då han i detsamma varseblev mitt
obekanta ansikte, hejdade han sig och spände ögonen i mig.
— Vad var det alltså ni språkade om? frågade majoren och
tog samtidigt fram klockan och såg på den, fast jag är fullt
övertygad om att han alls inte behövde veta tiden.
— Han frågade mig varför jag tjänstgör här.
— Det är väl klart, Nikolaj Fjodorovitj vill utmärka sig här
och Sedan vända hem igen.
— Nå men ni, Abram Iljitj, säg, varför tjänstgör ni här i
Kaukasien?
— Därför att for det första, som ni vet, är vi alla skyldiga att
göra vår plikt som militärer. Vasa? tillade han, fastän alla tego.
I går fick jag ett brev från Ryssland, Nikolaj Fjodorovitj, fortsatte
han, tydligen angelägen att byta samtalsämne. Det är en som
skriver till mig att. . . han gör sådana besynnerliga frågor.
— Vad för frågor? sade Bolchov.
Majoren började skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
