Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
241
genomskjutna nya päls, en kavallerist, som kröp fram under
sin skjutna häst och lossade sadelgjorden för att ta av honom
sadeln. Vem minns inte händelsen vid Gergebels belägring?
Tändröret till en laddad bomb fattade eld i laboratoriet, och
styckjunkarn beordrade två soldater att kasta bomben i
vallgraven; soldaterna slängde den inte på närmaste håll, i närheten
av överstens tält, utan buro den längre bort för att ej väcka
herrarna, som sovo i tältet, och blevo båda slitna i stycken. Jag
minns också från 1852 års kampanj hur en ung soldat under
pågående strid sade till en annan, att härifrån skulle nog inte
plutonen komma levande, och hur hela plutonen slog ned på
honom för sådana dumma ord, som ingen ens ville upprepa.
Och nu, då alla måste ha haft Velentjuk i tankarna och då vi när
som helst kunde vänta oss en salva från de framsmygande
tatarerna, lyssnade alla till Tjikins muntra berättelse och ingen sade
ett ord vare sig om dagens strid eller den förestående faran eller
den sårade, alldeles som om allt detta hade hänt Gud vet när eller
inte alls hade hänt. Det föreföll mig dock som om ansiktena var
litet allvarsammare än vanligt, man lyssnade litet förstrött till
Tjikin, och även Tjikin själv kände att åhöraftla ej voro
uppmärksamma, men fortsatte ändå att berätta.
Maksimov kom fram till bålet och satte sig bredvid mig.
Tjikin makade åt sig, tystnade och började åter suga på sin
snugga.
•— Infanteristerna har skickat efter vodka, sade Maksimov efter
tämligen lång tystnad. De har just kommit tillbaka. Han
spottade i elden. Underofficern berättade att de hade sett Velentjuk.
— Lever han ännu? frågade Antonov och svängde på kitteln.
— Nej, han är död.
Rekryten lyfte plötsligt på sitt lilla huvud i den röda mössan
och såg en minut oawänt på Maksimov och mig, därpå dök han
hastigt ned igen och svepte kappan om sig.
— Jo jo, det var inte för intet döden hade varit och hälsat på
honom i morse, när jag väckte honom i parken, sade Antonov.
— Prat! utlät sig Zjdanov och vände på den pyrande kubben,
och alla tystnade.
Från lägret bakom oss dånade ett skott. Våra trumslagare
lystrade till tecknet och började slå tapto. Då den sista
trumvirveln förtonat, reste sig Zjdanov och lyfte på mössan. Vi följde
alla hans exempel. Genom nattens djupa stillhet ljöd en kör av
manliga röster:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
