Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i december 1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
55
matrosen och börjar berätta om honom, om hans lidanden, om
hur han under fyra veckor legat för döden, hur han hade hejdat
båren för att se på elden från vårt batteri, hur storfurstarna
talat med honom och givit honom tjugufem rubel och han sagt
dem att han ville tillbaka till bastionen för att lära de unga,
ifall han själv inte kunde göra tjänst längre. Medan kvinnan
berättar allt detta i ett andedrag, Ser hon än på er, än på
matrosen, som med bortvänt ansikte plockar charpi på kudden och
låtsas som om han inte hörde. Hennes ögon lysa.
— Det är hustru min, ers nåd, anmärker matrosen i en ton
som skulle han ha sagt: »Ursäkta henne. Det är ju kvinnfolks
sed att prata dumheter.»
Ni börjar förstå Sevastopols försvarare, och ni har en känsla
av blygsel över er själv inför den där mannen. Ni skulle vilja
uttrycka er medkänsla och er beundran för honom, men ni finner
inte ord eller är inte nöjd med dem som komma for er — och tyst
böjer ni er infor denna ordlösa, omedvetna storhet och
själsstyrka, denna djupa anspråkslöshet.
— Gud give du måtte bli bra snart, säger ni och stannar
framför en annan patient, som ligger på golvet och efter vad
det tycks väntar på döden under outhärdliga lidanden.
Det är en blond man med uppsvällt, blekt ansikte. Han
ligger på rygg och med vänstra armen uppåtsträckt och gör
intryck av att ha våldsamma plågor. Den rosslande andedräkten
pressar sig mödosamt fram ur den Öppna, torra munnen, de
glasartade blåa ögonen äro uppåtvända och ur täcket sticker det
fram en bandagerad armstump. Det slår liklukt mot er, och
den förtärande feber som brinner i den döendes alla lemmar
liksom tränger sig in genom era egna porer.
— Är han medvetslös? frågar ni kvinnan, som följer er och
ser så vänligt på er som vore ni en nära anförvant.
— Nej, inte alldeles, viskar hon. Nyss gav jag honom te —
fast man inte känner honom, får man ju vara barmhärtig —
men han svalde knappast en droppe.
— Hur känner ni er? frågar ni honom.
Den sårade Vänder Ögonen i den riktning varifrån rösten
kommer, men han ser ej och förstår ej.
— Det bränner i hjärtat.
Bitet längre bort varseblir ni en gammal soldat på vilken
man byter skjorta. Hans ansikte och kropp ha någon sorts
kanel-brun färg, och han är mager som ett skelett. Hela ena armen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
