Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i december 1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
IiEO TOLSTOJ
griper er för ett ögonblick, och ni finner en utomordentlig
tjusning i faran, i detta spel om liv och död; ni skulle vilja att det
föll än fler kulor och bomber än närmare er. Men nu skriker
posten återigen: — Mörsare! med sin kraftiga, djupa röst,
återigen susar det i luften, återigen en stöt och en bombkrevad, men
samtidigt med dessa ljud hör ni förskräckt en människas
jämmerrop. Tillsammans med bärarna går ni fram till den sårade, Som
ser så besynnerlig ut, inte liknar en människa där han ligger
höljd av blod och smuts. I det nedsmutsade ansiktet syns de
första minuterna endast förskräckelse och ett antaget, förtidigt
uttryck av Smärta, karakteristiskt för människor vid sådana
tillfällen. Men när sjukbåren kommit fram och den sårade själv
lagt sig på den, på sin friska sida, förbyts detta uttryck i ett av
exaltation, och någon stor, oformulerad tanke besjälar honom.
Ögonen få glans, han biter ihop tänderna och lyfter med en
kraftansträngning på huvudet, och då båren sätter sig i gång hejdar
han bärarna och säger mödosamt, med darrande röst: — Farväl,
kamrater! Han vill Säga ännu något mera och det märks att han
vill säga något rörande, men han upprepar blott än en gång: —
Farväl, kamrater! I detsamma stiger en matros fram, Sätter
mössan på hans huvud, som böjer sig mot honom, och återvänder
sedan lugnt till sin kanon.
— Ja, var dag stryker en sju, åtta man med på det här viset,
säger en sjöofficer till svar på uttrycket av fasa i ert ansikte,
och han gäspar och börjar rulla en cigarrett.
Ni har alltså sett Sevastopols försvarare på deras post, och
ni vänder tillbaka utan att längre ägna någon uppmärksamhet
åt bomber och kulor, som fortsätta att vina — ni vänder tillbaka
i lugn, upplyftad stämning. Det huvudintryck ni för med er är
den ljusa, fasta övertygelsen att inget vad det vara må skulle
kunna få ryska folkets kraft att svikta, och det intrycket har ni
fått inte av hela denna massa traverser och bröstvärn, hela detta
nätverk av löpgravar, minor och kanoner i skikt på skikt —
alltsammans ett för er obegripligt virrvarr — utan ni har Sett det
i ögonen, märkt det på talet, på det som kallas andan i en här.
Vad dessa soldater göra, göra de så enkelt och naturligt, så utan
ansträngning och möda att ni känner er viss om att de förmå
ännu hundra gånger mer — förmå allt. Ni förstår att den känsla
som uppehåller dem inte är den futtiga känsla av fåfänga, den
självförgätenhet för stunden som ni själv erfor; det är en annan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
