Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
75
— Drummel och drummel! upprepade kalfaktorn. Skall
kapten ge sig till att skälla på mig nu? Då går det aldrig väl.
Michajlov erinrade sig vad som förestod och blev skamsen.
-— Du kan komma vem som helst att mista tålamodet, Nikita,
sade han i mild ton, låt brevet till far ligga kvar där på bordet,
rör det inte, tillfogade han rodnande.
— Skall ske, sade Nikita, och under påverkan av
brännvinet han druckit »för sina pengar» klippte han med ögonen och
visade tydliga tecken till att vilja gråta.
Då sedan stabskaptenen på trappan sade »farväl, Nikita»,
brast Nikita med ens ut i snyftningar — inte fullt naturliga —
och började kyssa sin husbondes händer. — Adjö, husbond,
lipade han. En gammal matroshustru, som stod på sin trappa,
kunde i sin egenskap av kvinna inte annat än röras av den
känslofulla scenen. Hon började torka sig i ögonen med den smutsiga
ärmen och prata något om att nu också herrarna måste ut och
slita ont och att hon, stackars människa, hade blivit änka, och
för väl hundrade gången berättade hon sitt olycksöde för den
druckne Nikita: hennes man hade Stupat redan i början av
belägringen, och hennes lilla hus hade skjutits i spillror; det hon nu
bodde i var inte hennes eget och så vidare.
Då husbonden gått, tände Nikita sin pipa, bad värdfolkets
piga gå och hämta brännvin och upphörde mycket snart att fälla
tårar, ja, råkade till och med i gräl med gumman om ett ämbar
som hon skulle ha slagit sönder för honom.
— Kanske att jag bara blir sårad, tänkte stabskaptenen,
då han i skymningen marscherade upp till bastionen med
kompaniet. Men var? Hur? Här eller här? funderade han och pekade
i tankarna på måge och bröst. Om det blir där (han tänkte på
låret), behöver det inte bli så farligt. Men där och så skärvor
till, då är det slut!
Genom löpgravarna kom kaptenen lyckligt och väl fram till
förskansningen, beordrade ut manskapet till arbete i samråd
med sappörofficern och slog sig ned i en grop under bröstvärnet.
Det var nu redan fullständigt mörkt. Det sköts lamt, blott
någon enstaka gång flammade en blixt upp än på vår sida, än
hos »honom» och det brinnande bombröret beskrev en eldbåge
över den mörka, stjärnströdda himlen. Men alla bomberna slogo
ned långt bakom och till höger om förskansningen, där
stabskaptenen satt i gropen. Han tömde brännvinsflaskan, åt en bit
ost, rökte en cigarrett, bad en bön till Gud och beredde sig att ta
sig en liten lur.
18 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
