Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
273
— Det är ju egendomligt att tänka, sade fursten och gick
bort till fönstret med sitt glas, att vi sitter här i en belägrad stad:
pianospel, te med grädde och en bostad så att jag sannerligen
skulle önska mig maken i Petersburg.
— Ja, skulle det fattas till på köpet, sade den alltid
missnöjde gamle överstelöjtnanten, vore det helt enkelt outhärdligt
med den här eviga väntan... Se hur det faktas dag efter dag
och ändå tar det aldrig slut. Skulle man då till på köpet leva i
smuts och sakna alla bekvämligheter . . .
— Men våra infanteriofficerare, då? sade Kalugin. De som
lever uppe på bastionerna ihop med soldaterna och äter
soldatkosten ■— hur har de det?
-— Hur de har det? Ja, det är ena märkvärdiga ena, de är
storartade, fast de väl inte byter skjorta på fjorton dar.
I samma ögonblick kom en infanteriofficer in i rummet.
— Jag . . . jag har fått order . . . kan jag få lov att framföra
ett uppdrag till gene. . . hans excellens generalen från general
N.? frågade han förläget och bugade sig.
Kalugin reste sig, men utan att besvara officerns bugning
frågade han med förolämpande hövlighet och ett stelt, officiellt
småleende om han ville ha godheten att vänta. Utan att be
honom sitta ned och utan att bevärdiga honom någon vidare
uppmärksamhet vände han sig därpå till Galjtsin och började
tala franska, så att den stackars officern, som blivit stående mitt
i rummet, absolut inte visste hur han skulle bete sig.
— Det är ett ytterst angeläget ärende, sade officern efter en
minuts tystnad.
-— Jaså, ursäkta, sade Kalugin, satte på sig rocken och följde
honom genom dörren.
-— Eh bien, messieurs, je crois que cela chauffera cette nuit,
sade Kalugin, då han kom tillbaka från generalens rum.
— Ah? Vad är det? Ett utfall? började alla fråga.
•— Jag vet inte, ni får själva se, svarade Kalugin med ett
hemlighetsfullt småleende.
— Och min chef är på bastionen, då måste väl jag också
ge mig av, sade Praskuchin och häktade på sabeln.
Men ingen svarade honom, han visste väl själv om han måste
eller ej.
Praskuchin och Neferdov avlägsnade sig för att bege sig till
sina poster. — Vi träffas igen i natt, ropade Kalugin genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
