Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
277
VII.
Furst Galjtsin mötte allt fler och fler sårade. Somliga buros,
andra gingo till fots stödda på varandra och pratade med
varandra.
De rusade på oss, berättade med basröst en storvuxen soldat,
som bar två gevär på axeln, de rusade på oss och skrek: »Allah!
Allah!»1 och det blev allmänt handgemäng. Somliga sköt vi,
men andra bröt sig igenom — det var ingenting att göra. Maken
har man väl aldrig sett. . .
Vid denna punkt av berättelsen hejdade honom Galjtsin.
— Kommer du från bastionen?
— Ja, ers välborenhet.
— Nå, hur var det där? Berätta!
— Hur det var? En hel massa av dem ryckte fram, ers
välborenhet, och storma vallen, och så var det gjort. De gjorde
precis kål på oss, ers välborenhet.
— Gjorde kål på er? Men ni slog dem ju tillbaka?
— Hur skulle vi kunnat slå dem tillbaka, när »han» kom
med hela sin styrka och slog allihop de våra och de inte skickar
undsättning?
Soldaten misstog sig, ty löpgraven var i våra händer, men
detta är en egendomlighet Som var och en kan lägga märke till:
en soldat, som blivit sårad i en strid, anser den alltid förlorad
och fruktansvärt blodig.
— Men hur kunde man säga mig att vi slagit dem tillbaka?
undrade Galjtsin förargat. Kanske de slagit dem tillbaka sedan
du gick därifrån. Är det längesen du var där uppe?
— Kommer just därifrån, ers välborenhet, svarade soldaten.
Löpgraven måste Vara i händerna på »honom» . . . »han» slog oss
alldeles.
— Att ni inte skäms! Det är ju förskräckligt — uppge
löpgraven! sade Galjtsin indignerad över soldatens liknöjdhet.
— Än sen, när det var en sån hoper, sade soldaten.
—• Jaa, ers välborenhet, inföll i detsamma en soldat på en
bår, som hunnit i jämbredd med dem, säg själv, hur skulle de
kunnat hålla löpgraven, när »han» hade skjutit ner allihop? Om
1 De ryska soldaterna blevo under kriget med turkarna så vana vid
detta fältrop, att de nu alltid berätta att också fransmännen ropa Allah.
Förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
