Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - XI - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
287
jonschefen måste säga till honom att tiga och inte bullra på det
sättet.
Strax därpå reste sig första kompaniet och sedan det
andra. På axel gevär kommenderades och bataljonen ryckte
framåt. Pest var i en sådan ångest att han absolut inte mindes
hur länge och i vilken riktning de marscherade. Han raglade som
en drucken. Men plötsligt flammade det upp millioner blixtar
runt omkring dem, det visslade och det brakade. Han skrek och
sprang, därför att alla andra skreko och sprungo. Sedan snavade
han och höll framstupa Över någonting. Det var kompanichefen
(som blivit sårad i täten for kompaniet, tagit volontären för en
fransman och gripit tag om hans ben). Då han ryckt loss benet
och rest sig, flög någon i mörkret på honom bakifrån, och han
hade så när återigen ramlat, en annan skrek: »Stick ner honom,
vad sölar du för?» Någon grep ett gevär och körde bajonetten
i något mjukt. »Ah, Dieu!» ljöd det gällt och hemskt, och först
nu förstod Pest att han hade genomborrat en fransman. Han
blev kallsvettig över hela kroppen, började skälva som i feber och
kastade geväret ifrån sig. Men skräckstämningen varade endast
ett ögonblick — med ens gick det upp för honom att han var en
hjälte. Han grep geväret på nytt, rusade ifrån den ihjälstuckne
fransmannen, skränade »hurra» och sprang vidare med en hop
andra. Efter att ha sprungit en tjugu steg kom man fram till
en löpgrav. Där befunno sig de våra och bataljonschefen.
— Jag har stuckit ner en, sade han till bataljonschefen.
— Det var duktigt, baron.
XII.
— Vet ni av att Praskuchin har stupat? frågade Pest, medan
han följde Kalugin.
— Det är inte möjligt!
— Visst, jag har själv sett honom.
— Farväl nu emellertid, jag måste skynda på.
— Jag kan verkligen vara belåten, tänkte Kalugin under
hemvägen, första gången jag har haft tur som dagofficer.
Alltihop har ju gått utmärkt, jag har kommit undan med livet och
oskadd, rapporterna blir utmärkta, och jag kan vara säker om
guldsabeln. Ja, jag förtjänar den förresten.
Efter att ha avgivit rapport for generalen gick han in i sitt
ig Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
